Horporal Tallberg och skänska allmogen. Med en tiduingsredaktör, som uppehöll sig i Skåne förliden höst, talade man der mera om frälseböndernas uppvigiare och advokat än om något annat ämne. Detframstod snaart för denne tidningsredaktör att Tullberg, med eller utan klart medvetande af sin mission, hade gifvit första uppslaget till en gevomgriande och nödväsdig reform i de svenska andtboförhållandena. En sådan man var väl värd att se och lära känna. Man sade att han samlat en del gamla bandlingar till bevis å en del frälsebönders eganderätt till den jord, på hvilken de nu sitta som lösa arrendatorer. Var detta sannt? Och var Tullberg en person som man kunde tärka på att föra tillsammans med redbara och skickliga män inom provinsen eller i bufvudstaden, hvilka skulle kunna begagna hans inflytande på frälsebönderna, så att såväl dessa som den stora frågan om hofveriets afskaffande kunde deraf skörda gagn? Se der frågor, för hvilkas lösarde det väl lönade mödan att göra ett besök hos Tullberg. Men den ryktbare korporalen höll sig undan, sedan lävgre tid, för besökande som icke hörde till bang klienters klass. Till och med för dessa sades det ha varit svårt att, träffa honom sedan det börjar gå dem illa. Sannolikt var verkliga anledvingen till hans3 tillbakadragenhet den, att han fruktade blifva delgifven en stämning, som förr eller sednare skulle hafva till påföljd hans inställande för domstol Dessutom lefde han i smekmånad: han hade nyss gift sig med en 19-årig piga. Iogen okänd herreman hade ringaste utsigt att få träffa Tullberg i hans hem, Kärrstorp nära Stehags station, såvida han icke infördes af en person, till hvilken Tallberg kunde hysa det förtroende att denne ej ville honom något ondt. Tidningsredaktören fann en sådan gerant — en klok och redbar man i orten, hvilken han har att tacka för många lärorika upplysningar och en angenäm dag. Det var i slutet af november. Frost had: inträffat och ett lätt svötäcke låg öfver marken. E:t par präktiga hästar och ett beqvämt åkdon förde oss åstad mot: Kärrstorp. Under vägen gjordes besök hos en sjelfegande bonde och en frälsebonde. Sjelfegaren ville anställs rättegång mot grefve Däcker på Ellisge. Han bade fubnit att den by, i hvilken hans hemmansdel var belägen, på okändt sätt gått förinstlg 62 tuvnland jord, hvilks,; likaledes på obekant sätt, blifvit förenade med Ellinge gods. Han hado fått föranstaltad en landtmätasrekooferens. Det hade i värvaro af grefve Dickers ombåd och bonden framlagts för förste landtmätaren ilänet, hr Gustsfsson, två kartor, den ena upprättad 1717, den andra år 1820, begge af vederbörliga landtmätare. Af konferensprotokollet inhemtades att då undersökning vu skulle förrättas, hbaru stor areal som möjligen frångått byng skifteslag och tillfallit det argränsande, äfvensom om sättet, hvarpå ett dylikt förbållande tillkommit, hade af de framlagda kartorna befannits, att byns enskifteskarta vissr 61 tunnland 23 kpld mindre areal än 1717 äras -karta. På hvad sätt mivssknoingen tillkommit kunde ej upplysas. Emedlertid, heter det i konfereusprotokollet, uppsatt af förste Jandtmätaren, vill det synas som om en mäcgd regleringar eller förärdringar af rågå: gare gerom egoutbyte egtrum, ty eljest skulle endera af kartorna varit oefterrEttligt afvikande från markens förhållanden, och återstår således att utröna om dessa regleringar tillkommit på lagligt sätt eller gozom inkräktning. Anrlodniogea öfrerlemnades att efter befogenhot söka få förklarad. Men om marken3 förhbållandea giordo de båda kartorca3 afvikelser oefterrättliga, så syntes, å andra sidar, dessas beskaffonhet icke