Horporal Tallberg och
skänska allmogen.
Med en tiduingsredaktör, som uppehöll sig
i Skåne förliden höst, talade man der mera
om frälseböndernas uppvigiare och advokat
än om något annat ämne. Detframstod snaart
för denne tidningsredaktör att Tullberg, med
eller utan klart medvetande af sin mission,
hade gifvit första uppslaget till en gevomgri-
ande och nödväsdig reform i de svenska
andtboförhållandena. En sådan man var väl
värd att se och lära känna. Man sade att
han samlat en del gamla bandlingar till bevis
å en del frälsebönders eganderätt till den
jord, på hvilken de nu sitta som lösa arren-
datorer. Var detta sannt? Och var Tullberg
en person som man kunde tärka på att föra
tillsammans med redbara och skickliga män
inom provinsen eller i bufvudstaden, hvilka
skulle kunna begagna hans inflytande på fräl-
sebönderna, så att såväl dessa som den stora
frågan om hofveriets afskaffande kunde deraf
skörda gagn? Se der frågor, för hvilkas lö-
sarde det väl lönade mödan att göra ett be-
sök hos Tullberg.
Men den ryktbare korporalen höll sig un-
dan, sedan lävgre tid, för besökande som icke
hörde till bang klienters klass. Till och med
för dessa sades det ha varit svårt att, träffa
honom sedan det börjar gå dem illa. Sanno-
likt var verkliga anledvingen till hans3 tillba-
kadragenhet den, att han fruktade blifva del-
gifven en stämning, som förr eller sednare
skulle hafva till påföljd hans inställande för
domstol Dessutom lefde han i smekmånad:
han hade nyss gift sig med en 19-årig piga.
Iogen okänd herreman hade ringaste utsigt
att få träffa Tullberg i hans hem, Kärrstorp
nära Stehags station, såvida han icke inför-
des af en person, till hvilken Tallberg kunde
hysa det förtroende att denne ej ville honom
något ondt. Tidningsredaktören fann en så-
dan gerant — en klok och redbar man i or-
ten, hvilken han har att tacka för många lä-
rorika upplysningar och en angenäm dag.
Det var i slutet af november. Frost had:
inträffat och ett lätt svötäcke låg öfver mar-
ken. E:t par präktiga hästar och ett beqvämt
åkdon förde oss åstad mot: Kärrstorp.
Under vägen gjordes besök hos en sjelfe-
gande bonde och en frälsebonde.
Sjelfegaren ville anställs rättegång mot grefve
Däcker på Ellisge. Han bade fubnit att den
by, i hvilken hans hemmansdel var belägen,
på okändt sätt gått förinstlg 62 tuvnland jord,
hvilks,; likaledes på obekant sätt, blifvit för-
enade med Ellinge gods. Han hado fått för-
anstaltad en landtmätasrekooferens. Det hade
i värvaro af grefve Dickers ombåd och bon-
den framlagts för förste landtmätaren ilänet,
hr Gustsfsson, två kartor, den ena upprättad
1717, den andra år 1820, begge af vederbör-
liga landtmätare. Af konferensprotokollet in-
hemtades att då undersökning vu skulle för-
rättas, hbaru stor areal som möjligen frångått
byng skifteslag och tillfallit det argränsande,
äfvensom om sättet, hvarpå ett dylikt förbål-
lande tillkommit, hade af de framlagda kar-
torna befannits, att byns enskifteskarta vissr
61 tunnland 23 kpld mindre areal än 1717
äras -karta. På hvad sätt mivssknoingen till-
kommit kunde ej upplysas. Emedlertid,
heter det i konfereusprotokollet, uppsatt af
förste Jandtmätaren, vill det synas som om
en mäcgd regleringar eller förärdringar af
rågå: gare gerom egoutbyte egtrum, ty eljest
skulle endera af kartorna varit oefterrEttligt
afvikande från markens förhållanden, och åter-
står således att utröna om dessa regleringar
tillkommit på lagligt sätt eller gozom inkräkt-
ning. Anrlodniogea öfrerlemnades att efter
befogenhot söka få förklarad.
Men om marken3 förhbållandea giordo de
båda kartorca3 afvikelser oefterrättliga, så
syntes, å andra sidar, dessas beskaffonhet icke