0. P. STURZEN-BECKER. I går middag mottogo vi från Helsingborg ett så lydande telegram, dateradt den 17 februari: Sturzen-Becker har aflidit efter en längre sjukdom. I går afton var han uppe sista gången, men klagade öfver tilltagande maktlöshet, som ökades till två-tiden (tio-tiden?), då mållöshet inträdde. Utan synbara plågor hänsof han lugnt i natt kl. half toi. Under de sista timmarne var synförmågan förlorad. Om Sturzen-Beckers tidigare lefnad kunna vi ej meddela något bättre än följande skrifvet 1848 för Biografiskt lexikon: På begäran nedskrifver Osc. Patrick Sturtzenbecher dessa rader om sin lefuvad. Det är för öfrigt ungefär allt hvad man! kan säga om den. Han föddes i Stockholm d. 28 Nov. 1811. Fadren var Patrick Sturtzenbecher, KamereTare i BSeraphimer-Ordens-Gillet och längre tid en af Directeurerne för Allm. Brandförsäkringen, modren Maria Bacher, begge från Gottland och af gammal lamm-ö-slägt. Det säges för öfrigt att familjen Sturtzenbecher i slutet af 1600-talet inflyttat från Pommern till Sverige och att den skall leda sitt ursprung från den bekanta tyska sjöröfvaren och äfventyraren Clau3 Stortebeker, i medeltidens chrönikor nämed med en viss uppmärksamhet. Kan väl vara. Den som sekrifver detta, har någon gång nästan liksom kännt det på sig, att det rinner gammal sjöröfvarblod i hans ådror. Den unga herr Oscar Patrick lärer i sina ngre år röjt mycken contemplativ natur och bar af sin mor blifvit beskrifven såsom ett nog besynnerligt barn. Han skydde anära barns sällskap, satt för sig sjelf med små bandarbeten, äfven tidigt med boken, samt visade de mest afgörande anlag för nästan i för musik, för måleri, för mechanik, för språk, äfven för poeteri, och han kan sjelf ännu erinra sig ett litet temligen oskapJigt poem, som ban, ännu blott en 9—10 års gosse, diktade till Skrifkonstens Beröm (!) och nedskref såsom ett slags inledning, på första sidan af en ny skrifbok. I skolan var has flitig och öfrorhufvad ätven-on stilla och boskedlig discipel, som föga eller intet deltog i kamraternas odygder. Han genomgick St. Clara skola, der Rector Ekelund, som eljest af organiska orsaker alltid såg snedt på folk, betraktade denne elev med mer än vanligt blida ögon, och gjorde derefter en trenne års curs på Stockholms gymnasium, der han äfven ännu alltjemt endast ådagalade de bästa rigtningar och af Prof. Enberg erhöll ett vackert vittnesbörd i konsten att recitera Lehnbergs äreminnen. Under denna tid sysselsatte han sig på egen hand mest med fanderingar i physiken och experimenter, särde1e3 i electriciteten, samt dref om sommaren omkring och botaniserade. Så blef han år 1827 en välbeställd student och reste till Upsala. Hans charakter antog här, alltmer ynglingen utvecklades, en bögst bestämd och egendomlig art, hvilken redan af mer än en utaf de vise fäderne missbilligades och hvarföre man i tid, men förgäfves, varnade honom på det ömmaste. Han uppträdde vid flera tislfällen mera ohstinat, än som kunde tillåtas en så ung man, och det var uppenbart att han på detta vis, om han fortfore som han börjat, skulle — som det heter — förfela sin hela framtid. Men han blef emellertid vid, och det är redan häri man märker något af den der sjöröfvarnaturen hos honom.