0. P. STURZEN-BECKER.
I går middag mottogo vi från Helsing-
borg ett så lydande telegram, dateradt
den 17 februari:
Sturzen-Becker har aflidit efter en längre
sjukdom. I går afton var han uppe sista
gången, men klagade öfver tilltagande makt-
löshet, som ökades till två-tiden (tio-tiden?),
då mållöshet inträdde. Utan synbara plå-
gor hänsof han lugnt i natt kl. half toi.
Under de sista timmarne var synförmågan
förlorad.
Om Sturzen-Beckers tidigare lefnad kun-
na vi ej meddela något bättre än följande
skrifvet 1848 för Biografiskt lexikon:
På begäran nedskrifver Osc. Patrick Sturt-
zenbecher dessa rader om sin lefuvad. Det är
för öfrigt ungefär allt hvad man! kan säga
om den.
Han föddes i Stockholm d. 28 Nov. 1811.
Fadren var Patrick Sturtzenbecher, Kamere-
Tare i BSeraphimer-Ordens-Gillet och längre
tid en af Directeurerne för Allm. Brandför-
säkringen, modren Maria Bacher, begge från
Gottland och af gammal lamm-ö-slägt. Det
säges för öfrigt att familjen Sturtzenbecher i
slutet af 1600-talet inflyttat från Pommern
till Sverige och att den skall leda sitt ur-
sprung från den bekanta tyska sjöröfvaren
och äfventyraren Clau3 Stortebeker, i medel-
tidens chrönikor nämed med en viss upp-
märksamhet. Kan väl vara. Den som sekrif-
ver detta, har någon gång nästan liksom
kännt det på sig, att det rinner gammal sjö-
röfvarblod i hans ådror.
Den unga herr Oscar Patrick lärer i sina
ngre år röjt mycken contemplativ natur och
- bar af sin mor blifvit beskrifven såsom
ett nog besynnerligt barn. Han skydde an-
ära barns sällskap, satt för sig sjelf med små
bandarbeten, äfven tidigt med boken, samt
visade de mest afgörande anlag för nästan
i för musik, för måleri, för mechanik,
för språk, äfven för poeteri, och han kan
sjelf ännu erinra sig ett litet temligen oskap-
Jigt poem, som ban, ännu blott en 9—10 års
gosse, diktade till Skrifkonstens Beröm (!)
och nedskref såsom ett slags inledning, på
första sidan af en ny skrifbok. I skolan var
has flitig och öfrorhufvad ätven-on stilla och
boskedlig discipel, som föga eller intet deltog
i kamraternas odygder. Han genomgick St.
Clara skola, der Rector Ekelund, som eljest
af organiska orsaker alltid såg snedt på folk,
betraktade denne elev med mer än vanligt
blida ögon, och gjorde derefter en trenne års
curs på Stockholms gymnasium, der han äf-
ven ännu alltjemt endast ådagalade de bästa
rigtningar och af Prof. Enberg erhöll ett
vackert vittnesbörd i konsten att recitera
Lehnbergs äreminnen. Under denna tid sys-
selsatte han sig på egen hand mest med fan-
deringar i physiken och experimenter, särde-
1e3 i electriciteten, samt dref om sommaren
omkring och botaniserade.
Så blef han år 1827 en välbeställd student
och reste till Upsala. Hans charakter antog
här, alltmer ynglingen utvecklades, en bögst
bestämd och egendomlig art, hvilken redan
af mer än en utaf de vise fäderne missbilli-
gades och hvarföre man i tid, men förgäfves,
varnade honom på det ömmaste. Han upp-
trädde vid flera tislfällen mera ohstinat,
än som kunde tillåtas en så ung man, och
det var uppenbart att han på detta vis, om
han fortfore som han börjat, skulle — som
det heter — förfela sin hela framtid. Men
han blef emellertid vid, och det är redan
häri man märker något af den der sjöröfvar-
naturen hos honom.