hvitmenade klostret, som tjente till vinterpromenad, mötte han fången Ferrari, som oaflåtligt betraktade de tjocka jernstängerna för ett fönster. Claude visade den lilla saxen och yttrade: — I denna afton bryter jag dessa galler med denna sax, Ferrari skrattade och Claude skrattade med. Claude arbetade med ovanlig ifver denna morgon: aldrig hade något gått honom så fort och väl ur händerna. Han syntes vinnlägga sig om att få en stråbatt färdig på förmiddagen, som en aktningsvärd borgare från Troyes betalt på förhand. Kort före middagen gick han under någon förevändning ner i snickareverkstaden, som var i andra våningen. Fastän der lika omtyckt som öfverallt, var han likväl sällan der. Också blef han snart omringad. — Nå se Claude! Det var en högtid! Han kastade en hastig blick omkring sig i rummet. Ingen af vakten var närvarande. — Kan någon låna mig en yxa? — Hvartill då? frågade man. — Att slå ihjäl uppsyningsmannen med i gäll. Man räckte fram några att välja ibland; hin valde den minsta, som var ganska skarp, och gömde den i sina underkläder. Tjugosju fångår voro här. Han dolde hemlighe