hvitmenade klostret, som tjente till vinter-
promenad, mötte han fången Ferrari, som
oaflåtligt betraktade de tjocka jernstän-
gerna för ett fönster. Claude visade den
lilla saxen och yttrade:
— I denna afton bryter jag dessa galler
med denna sax,
Ferrari skrattade och Claude skrattade
med.
Claude arbetade med ovanlig ifver denna
morgon: aldrig hade något gått honom så
fort och väl ur händerna. Han syntes vinn-
lägga sig om att få en stråbatt färdig på
förmiddagen, som en aktningsvärd borgare
från Troyes betalt på förhand. Kort före
middagen gick han under någon förevänd-
ning ner i snickareverkstaden, som var i
andra våningen. Fastän der lika omtyckt
som öfverallt, var han likväl sällan der.
Också blef han snart omringad. — Nå se
Claude! Det var en högtid! Han kastade
en hastig blick omkring sig i rummet. In-
gen af vakten var närvarande.
— Kan någon låna mig en yxa?
— Hvartill då? frågade man.
— Att slå ihjäl uppsyningsmannen med
i gäll.
Man räckte fram några att välja ibland;
hin valde den minsta, som var ganska skarp,
och gömde den i sina underkläder. Tjugo-
sju fångår voro här. Han dolde hemlighe-