aa UH PTERALODT 44018 ICHB Utpballlumn IVIinlalalluc avv
sprutan borde vara vid sågen så länge eågningen
fortgick; dock blef, sedan Grubb anmärkt att
spånor och skräp föllo i sprutan under sågnin-
gen, sprutan på Löfgrens tillsägelse flyttad från
sågen till den längst borta gafveln af huset, der
Eriksson bodde. — När Grubb vid samma till-
fälle gick uppför trappan till öfre botten i så-
gen och såg en hop der hoplagda torra läkter,
dem han passerade förbi, yttrade han tyst till
Eriksson, med käppen pekande på läkterna:
dessa kunna passa, eller dessa blifva. bra,
menande vid påtändningen.
Måndagen i den veckan, då sågen brann (hvil-
ket inträffade på fredagsnatten), under det Grubb
och Eriksson gingo från sågen till herrgården,
yttrade Grubb till Eriksson, att som sågen skulle
entändas, så vore det nödvändigt att flickan So-
fia Lund hos Eriksson aflägsnades och bortskaf-
fades, hvarvid Grubb föreslog att hon skulle fö-
ras till Stockholm, dertill Eriksson också sam-
tyckte, zåvida Grubb ville lemna penningar till
resan, med anledning hvaraf Grubb då lemnat
Eriksson 100 rår, som skulle hetas vara lån, och
skref Grubb sjelf ett bref till grosshandlaren
Kjellin i Stockholm angående hennes emottagan-
de, hvarefter bon, försedd med brefvet, begaf
sig på väg, åtföljd af Eriksson till Arboga, der-
ifrån hon vidare på ångfartyg färdades till Stock-
holm, förklarande Eriksson att sågningen de om-
nämnda sista trenne dagarne verkställdes endast
för att göra gseannolikt att, då sågen nedbrunnit,
detta skulle hafva skett genom sjelfantindning.
Fredagen eller sista dagen sågen hölls i gång,
reste Grubb till Arboga, men innan afresan ytt-
rade han till Eriksson, att denne borde, som
orden föllo, försöka om tillfället dertill vore
passande, menande antändningen af sågen, —
Grubb kom hem klockan half till tolf på natten
och klockan half till ett kom han, som eljest
alltid begagnade hatt, nu emot vanligheten klädd
uti en mössa med en stor skärm och en helt
kort rock, ned till Erikssons bostad och knac-
kade på samt väckte Erikscon, som öppnade dör-
ren; hvarvid Grubb frågade: Skall Eriksson icke
gå ned till sågen? derpå denne svarade: Jag
törs icke, jag kan göra mig olycklig, hvarefter
Grubb yttrade: Det är icke farligt; ty det fin-
nes ingen menniska ute. — Grubb blef då först
något ond och gick ut, men kom straxt åter och
begärde nyckeln till maskinrummet, som lemna-
des honom, hvarefter han gick sin väg, — Eriks-
son, som visste hvad som förestod, lade sig der-
efter i soffan, drog ticket öfver hufvudet och
var så rädd och darrande, att han liksom hop-
pade i soffan. — Omkring en half timma der-
efter, då Eriksson lyftade på täcket, var hela
rummet upplyst af eldskenet från sågen, gom nu
stod i full brand med lågan högt ut genom ta-
ket. — Eriksson sprang nu upp för att berga
sina saker, men Grubb syntes icke till. — Sedan
Eriksson nedlagt sina kläder uti en kappsäck,
sprang han ut och började skrika och vidare
fram mot gården i ändamål att väcka gårdsfol-
ket, men då Eriksson på bhalfva vägen möttd en
skeppare som först upptickt elden och redan
väckt gårdsfolket, vände han åter till sin bostad.
— Skepparen försökte att till släckning använda
slangsprutan ; men elden var då så utsträckt, att
någon sliäckningsåtgärd icke kunde med fram-
gång företagas. — Påföljande söndags afton ytt-
rade Grubb till Eriksson: Jag tror det gick bra,
hvartill Eriksson svarade: Det vet väl hr bruks-
patron bist sjelf. — En af de följande dagarne
yttrade Grubb till Eriksson, som nu åter upp-
flyttat och bodde i kontorsbyggningen: Nu är
det bäst att Erikeson reser härifrån, hvarpå
Eriksson svarade, att han icke kunde göra det
förr än hans flicka kom hem och han finge res-
penningar. Sedan flickan hemkommit och Eriks-
son med henne påföljande lördags morgon skulle
afresa, yttrade Grubb till Eriksson: Nu får
Eriksson icke för någon nämna, att jag på nat-
ten var nere vid sågen; ty då kan Eriksson bli
olycklig; ty det är naturligt att misstankarna
falla på Eriksson, som bodde dernere och icke
på nig. Mot mig finnas inga bevis, dervid
årubb lemnade Eriksson femhbundrade (500) rdr
uti fem sedlar, hvardera sedeln å etthundrade
rår, hvarefter Eriksson med sin flicka afreste till
Arboga och vidare till Örebro, under löfte till
Grubb att underrätta honom, hvar Eriksson fanns
för den händelse, som Grubb yttrade, att det
skulle blifva någon sak utaf.
oo När undersökningen hölls vid Wester-BRBekarne
häradsrätt angående orsaken till elden, erhöll
Eriksson af Grubb i Stockholm såsom lån 10
rår rmt.
Då kronofogden Levin någon dag i slutet af
sistl. januari månad kom till Stockholm för att
häkta Eriksson, hvilket dock icke då verkstiäll-
des, hade en grosshandlare vid namn Strömhom
andra dagen derefter kommit till Liljeholmen,
der Eriksson var vid jernvägen anstillld och uppe-
höll sig, och yttrat till Eriksson uti enskildt sam-
tal, det han fått höra att kronofogden varit här
och velat hikta Eriksson och att han (Strömbom)
derföre telegraferat till hr Grubb det han skulle
ögonblickligen komma till Stockholm tilläggande:
ÖOch nu finns han bär i Stockholm och han vill
för all del i verlden att Eriksson skall resa
till Amerika, och Eriksson kan siga att han vill
hafva ett par tre turende riksdaler; ty det betalar
han gerna. Då Eriksson härtill svarade att han
icke kunde yttra sig något härom förr än han
inhemtat fin hustrus tankar, yttrade Strömbom,
som orden föllo: Blir Eriksson gripen, tar fan
vid Grubben. Detta skedde på lördagen och
påföljande måndags afton kom Strömbom åter
till Liljeholmen och erbjöd samt öfverlemnade
till Eriksson tre stycken vexlar, som Strömbom
uppgaf skulle lyda på 1,000 rdr hvardera och
dessutom i penningar 500 rdr rmt. Eriksson vi-
sede vexlarne för stationsinspektoren Hellström,
gom upplyste Eriksson att de gällde för något
öfver 800 rdr hvardera. Eriksson behöll både
vexlarne och penningarne och bar dem på sig
hela tisdagen och hade dem med sig till fängel-
set, när han häktades, dåinstuckne mellan fodret
och iyget å den pels, han då bar på sig, som
icke undersöktes vid häktet. Han skref ett bref
till gin hustru med begäran att få till fängelset
en annan rock, som hon ditskickade och tog till-
baka pelsen. Vid afresan hit på bantåget fick
Erikeson tillfälle att vid Liljeholmen samtala
med sin hustru, då han underrättade henne att
penningarne och vexlarne voro gömde mellan
Tr dnat ARh tvecst I Ana arman HÅ HKAlgsanR Am han