aa UH PTERALODT 44018 ICHB Utpballlumn IVIinlalalluc avv sprutan borde vara vid sågen så länge eågningen fortgick; dock blef, sedan Grubb anmärkt att spånor och skräp föllo i sprutan under sågningen, sprutan på Löfgrens tillsägelse flyttad från sågen till den längst borta gafveln af huset, der Eriksson bodde. — När Grubb vid samma tillfälle gick uppför trappan till öfre botten i sågen och såg en hop der hoplagda torra läkter, dem han passerade förbi, yttrade han tyst till Eriksson, med käppen pekande på läkterna: dessa kunna passa, eller dessa blifva. bra, menande vid påtändningen. Måndagen i den veckan, då sågen brann (hvilket inträffade på fredagsnatten), under det Grubb och Eriksson gingo från sågen till herrgården, yttrade Grubb till Eriksson, att som sågen skulle entändas, så vore det nödvändigt att flickan Sofia Lund hos Eriksson aflägsnades och bortskaffades, hvarvid Grubb föreslog att hon skulle föras till Stockholm, dertill Eriksson också samtyckte, zåvida Grubb ville lemna penningar till resan, med anledning hvaraf Grubb då lemnat Eriksson 100 rår, som skulle hetas vara lån, och skref Grubb sjelf ett bref till grosshandlaren Kjellin i Stockholm angående hennes emottagande, hvarefter bon, försedd med brefvet, begaf sig på väg, åtföljd af Eriksson till Arboga, derifrån hon vidare på ångfartyg färdades till Stockholm, förklarande Eriksson att sågningen de omnämnda sista trenne dagarne verkställdes endast för att göra gseannolikt att, då sågen nedbrunnit, detta skulle hafva skett genom sjelfantindning. Fredagen eller sista dagen sågen hölls i gång, reste Grubb till Arboga, men innan afresan yttrade han till Eriksson, att denne borde, som orden föllo, försöka om tillfället dertill vore passande, menande antändningen af sågen, — Grubb kom hem klockan half till tolf på natten och klockan half till ett kom han, som eljest alltid begagnade hatt, nu emot vanligheten klädd uti en mössa med en stor skärm och en helt kort rock, ned till Erikssons bostad och knackade på samt väckte Erikscon, som öppnade dörren; hvarvid Grubb frågade: Skall Eriksson icke gå ned till sågen? derpå denne svarade: Jag törs icke, jag kan göra mig olycklig, hvarefter Grubb yttrade: Det är icke farligt; ty det finnes ingen menniska ute. — Grubb blef då först något ond och gick ut, men kom straxt åter och begärde nyckeln till maskinrummet, som lemnades honom, hvarefter han gick sin väg, — Eriksson, som visste hvad som förestod, lade sig derefter i soffan, drog ticket öfver hufvudet och var så rädd och darrande, att han liksom hoppade i soffan. — Omkring en half timma derefter, då Eriksson lyftade på täcket, var hela rummet upplyst af eldskenet från sågen, gom nu stod i full brand med lågan högt ut genom taket. — Eriksson sprang nu upp för att berga sina saker, men Grubb syntes icke till. — Sedan Eriksson nedlagt sina kläder uti en kappsäck, sprang han ut och började skrika och vidare fram mot gården i ändamål att väcka gårdsfolket, men då Eriksson på bhalfva vägen möttd en skeppare som först upptickt elden och redan väckt gårdsfolket, vände han åter till sin bostad. — Skepparen försökte att till släckning använda slangsprutan ; men elden var då så utsträckt, att någon sliäckningsåtgärd icke kunde med framgång företagas. — Påföljande söndags afton yttrade Grubb till Eriksson: Jag tror det gick bra, hvartill Eriksson svarade: Det vet väl hr brukspatron bist sjelf. — En af de följande dagarne yttrade Grubb till Eriksson, som nu åter uppflyttat och bodde i kontorsbyggningen: Nu är det bäst att Erikeson reser härifrån, hvarpå Eriksson svarade, att han icke kunde göra det förr än hans flicka kom hem och han finge respenningar. Sedan flickan hemkommit och Eriksson med henne påföljande lördags morgon skulle afresa, yttrade Grubb till Eriksson: Nu får Eriksson icke för någon nämna, att jag på natten var nere vid sågen; ty då kan Eriksson bli olycklig; ty det är naturligt att misstankarna falla på Eriksson, som bodde dernere och icke på nig. Mot mig finnas inga bevis, dervid årubb lemnade Eriksson femhbundrade (500) rdr uti fem sedlar, hvardera sedeln å etthundrade rår, hvarefter Eriksson med sin flicka afreste till Arboga och vidare till Örebro, under löfte till Grubb att underrätta honom, hvar Eriksson fanns för den händelse, som Grubb yttrade, att det skulle blifva någon sak utaf. oo När undersökningen hölls vid Wester-BRBekarne häradsrätt angående orsaken till elden, erhöll Eriksson af Grubb i Stockholm såsom lån 10 rår rmt. Då kronofogden Levin någon dag i slutet af sistl. januari månad kom till Stockholm för att häkta Eriksson, hvilket dock icke då verkstiälldes, hade en grosshandlare vid namn Strömhom andra dagen derefter kommit till Liljeholmen, der Eriksson var vid jernvägen anstillld och uppehöll sig, och yttrat till Eriksson uti enskildt samtal, det han fått höra att kronofogden varit här och velat hikta Eriksson och att han (Strömbom) derföre telegraferat till hr Grubb det han skulle ögonblickligen komma till Stockholm tilläggande: ÖOch nu finns han bär i Stockholm och han vill för all del i verlden att Eriksson skall resa till Amerika, och Eriksson kan siga att han vill hafva ett par tre turende riksdaler; ty det betalar han gerna. Då Eriksson härtill svarade att han icke kunde yttra sig något härom förr än han inhemtat fin hustrus tankar, yttrade Strömbom, som orden föllo: Blir Eriksson gripen, tar fan vid Grubben. Detta skedde på lördagen och påföljande måndags afton kom Strömbom åter till Liljeholmen och erbjöd samt öfverlemnade till Eriksson tre stycken vexlar, som Strömbom uppgaf skulle lyda på 1,000 rdr hvardera och dessutom i penningar 500 rdr rmt. Eriksson visede vexlarne för stationsinspektoren Hellström, gom upplyste Eriksson att de gällde för något öfver 800 rdr hvardera. Eriksson behöll både vexlarne och penningarne och bar dem på sig hela tisdagen och hade dem med sig till fängelset, när han häktades, dåinstuckne mellan fodret och iyget å den pels, han då bar på sig, som icke undersöktes vid häktet. Han skref ett bref till gin hustru med begäran att få till fängelset en annan rock, som hon ditskickade och tog tillbaka pelsen. Vid afresan hit på bantåget fick Erikeson tillfälle att vid Liljeholmen samtala med sin hustru, då han underrättade henne att penningarne och vexlarne voro gömde mellan Tr dnat ARh tvecst I Ana arman HÅ HKAlgsanR Am han