ändtligen alt Eva skulle gå med ut och promenera för att förströ sig. Eva visade sig till en början motvillig, men hou beslöt dock till slut att åtfölja sin mor. De gingo ut åt vägen som leder till Lyckhem. Det var så friskt och godt ute och luften tycktes hafva ett angenämt infytande på Eva; ty hon började småningom känna sig något glad. Ingen menniska fanus utefter hela vägen och dermed var hon så innerligt belåten. Hon skulle känt sig besvärad af hvarenda blick som fästat sig på henne. Men, när de hunnit nära Lyckhom, fingo de höra steg bakom sig. De vände sig samtidigt om; och framför dem befann sig löjtnant Axelsson. Löjtnanten hade några gånger förut träffat både fru och mamsell Strömqvist, så att han ej var alldeles obekant. Han helsade nu artist och frågade hur fruntimmerna befunno sig samt utbad sig äran att få göra dem sällskap. Eva svarade ingenting härpå, men frun, som fann sig ,,0gement smickrad af att få gå i sällskap med stadens rikaste löjtnant, antog tillbudet med tacksamhet. Löjtnanten utvecklade en lysande artighet och var oändligen intressant. Han följde dem slutligen ända hem och utbad sig vid afskedet, nöjet att någongång få