ändtligen alt Eva skulle gå med ut och
promenera för att förströ sig. Eva visade
sig till en början motvillig, men hou beslöt
dock till slut att åtfölja sin mor.
De gingo ut åt vägen som leder till Lyck-
hem. Det var så friskt och godt ute och
luften tycktes hafva ett angenämt infytande
på Eva; ty hon började småningom känna
sig något glad.
Ingen menniska fanus utefter hela vägen
och dermed var hon så innerligt belåten.
Hon skulle känt sig besvärad af hvarenda
blick som fästat sig på henne.
Men, när de hunnit nära Lyckhom, fingo
de höra steg bakom sig. De vände sig
samtidigt om; och framför dem befann sig
löjtnant Axelsson.
Löjtnanten hade några gånger förut träf-
fat både fru och mamsell Strömqvist, så
att han ej var alldeles obekant. Han hel-
sade nu artist och frågade hur fruntim-
merna befunno sig samt utbad sig äran att
få göra dem sällskap. Eva svarade ingen-
ting härpå, men frun, som fann sig ,,0ge-
ment smickrad af att få gå i sällskap med
stadens rikaste löjtnant, antog tillbudet
med tacksamhet.
Löjtnanten utvecklade en lysande artig-
het och var oändligen intressant. Han
följde dem slutligen ända hem och utbad
sig vid afskedet, nöjet att någongång få