fande anmärkningar angående den 1 de;
flesta europeiska stater och äfven i Sverige
rådande lusten att fordra allt af staten
samt angåendemonarkiens och byråkratiens
innerliga sammanhang. Den ifrågavarande
tidningen hyllar den republikanska stats-
formen och detta har gifvit republikansk
färg åt artikeln; här i landet äro säker-
ligen de flesta ännu anhängare af den mo-
narkiska styrelseformen; desto mindre
farligt för deras lugn bör det derför vara
att låta dem höra annorlunda sinnades
åsigter.
Uppsatsen lyder i öfversättning så-
lunda:
Man har icke funnit, att i Schweiz eller
Nordamerikas Förenta Stater anspråkon på
att staten skall sörja för enskilda samhiälls-
klassers ekonomiska väl framträdt synnerligen
ofta. Harn kommer det sig då, att sådana
anspråk oupphörligen och till en så otillstän-
dig grad uppdyka i monarkierna?
Vi skola söka besvara detta spörjsmål.
Med konungadömet sammanhänger, icke al-
lenast en stående arm6, utan äfven — en
byråkrati. Regerten är en menniska, som
— enligt monarkien3 teori — upphört att
vara medborgare, för ätt endast utgöra det
personifierade uttrycket af samhällets vilja
och intresse. I verkligheten förhåller det sig
emellertid helt avrorlunda: likasom det är
omöjligt att ur någon annan merriska:; kropp
taga kött och ben samt fylla huden med rent
ideella syften, likaså kan en dylik process
icke heller försiggå med den menriska, som
sättes på en tron.
Aldrig glömmer en regent sig sjelf och
sina egna intressen, hvilka sednars, trots all
teori, : blott alltför ofta betyda mera i staten
än da visaste rådslag.
Men hura nu än den lysande mantel, hver-
med teorien bekläder monarkens person, må
se ut på afvigsidan — nogaf, tack vare denna
mantel, lägges på samhället om:orgen om
monarkens och hans familjs underhåll. Från
den dag han kommer till verlden och tills
han dör underhåller honom samhället — hvilket
också är ganska följdriktigt; ty han är iu
ingentiog annat än en förkroppsligad stat.
Här går det teologiska mysteriet igea: Kristu3
var Gud, vorden menniska; — regenten är
staten, också vorden lik en antor menniska.
Denne senare herrskar i cen jordisk him-
mel, hvarest finnas, förutom laglydige under-
såter, som ära och lofsjunga honom, äfven
helgon, erkeenglar, apostlar m. fl., hvilka stå
tronen närmast och äro tjenare och verktyg
åt den suveräoa viljan, hvadan en strålkrans
af andra graden, ett återsken af den furstliga
glorian, omgifver deras hufvuden — detta är
byråkratien.
Byråkraterna äro ej af folket utsedda, att
ombestyra dess angelägenheter; alla embeteas
och värdigheters ursprung är monarken, och
embetsmännen äro de hbufvuden, som hjelpa
honom att tänka, de armar, geaom hvilka han
verkar, d. v. 38. regerar staten. Afven nos
dem är staten i högre grad än hos andra
undersåter menniskoblifven; äfven de skola, i
likhet med - regenten, underhålles af sam-
hället.
En annan menniska får sörja för sig sjelf;
man betalar henne efter värdet af de tjenster
hon gör. Helt-annorlunda är det med em-
betsmännen i monarkier; värdet af deras
tjenster kommer visst icke i främsta rummet
i betraktande, utan deras anspråk att sam-
hället skall sörja för deras anständiga ut-
komst, så länge de lefva, och till och med
för deras familjs välbefinnande, sedan de med
döden afgått. Ju högra en embetsman står
på den byråkratiska stegen, ju närmare nå-
dens sol, desto mindre nytta behöfver han
göra, desto större anspråk har han på under-
håll af allmänna medel.
Byråkratien har i alla monarkier blifvit en
kast, som rekryterar sig till stor del med sin
egen afkomma. Hela den inom embetsmanna-
verlden vedertagna praxis i afseende å ut-
nämningar, befordringar, transporter, lönegra-
der, afskedstagarden och pensioner — allt är
genomträngdt af denna kast-auda. Byråkra-
tens åskådning af lifvet: förhållavden och hans
intressen äro ingalunda desamma som andra
samhällsmedlemmars, vi mena dem som genom
egen ortauka få draga sig fram; hela hans
ekonomi är ställd på en annan fot, ty för bocom
sörjer staten, och detta icke i den måna fol-
ket värderar hans a:bete, utan i den mås han
lyckas vinna suveränens välbehag och bir
befordrad. Hans väl eller ve beror helt och