Angående Rysslands tänkesätt och stäm-
ing känner man här allt för litet och
yser derför många oriktiga föreställ-
ingar derom. Hvarje bidrag till utbre-
lande af en riktig mening om den östra
rannens förhållanden är af vigt, och vi
aga oss derför friheten hemta ur Stock-
olms Dagblad ett par utdrag af ett bref
rån nämnde tidnings korrespondent iPe-
ersburg, så lydande:
Misshälligheterna mellan Grekland och Turkiet
öljas i allmänhet här med mera likgiltighet än
nan haft skäl till att vänta sig. Publicisterna,
le sansade — ty de öfverdrifter hvartill några få
ultra stundom pöra sig skyldige äro knappt
vämnvärda — redogöra visserligen i mera all-
niänna fraser för denna frågas ståndpunkt samt
ör de åtgärder som vidtagits för att på fredlig
väg söka bilägga densamma — men dervid stan-
ar det. Besynnerliga motsägelse! Skulle Ryss-
land, detta rike, som i ålder gått och gällt för
tt vara det mest krigiska i verlden, numera stuc-
kit svärdet i skidan för att egna sig åt fredliga
värf? Må det vara mig tillåtet att taga detta
förhållande i närmare skirskådande, ifvensom
att meddela några iakttagelser, hvartill jag kom-
mit under ett mångårigt vistande i Ryssland.
Att börja med förijenar då antecknas, att Ryss-
land icke blott är det största, utan jemväl det
minst kända rike i hela Europa. Och atten stor
och föga känd stat med hög folksiffra och stora
stridskrafter ständigt måste utgöra ett föremål
för misstroende med bänseende till det öfriga
Europa, är så mycket mer naturligt, som nu detta
rike, såsom förhållandet råkar vara med Ryss-
land, har att uppvisa mycket krigiska traditioner.
Låtom oss för bättre minnes skull och inrtan vi
gå vidare i våra betraktelser tillägga, att vi i
detta vårt bref alldeles icke afse det Ryssland,
som numera tillhör historien, utan uteslutande
hålla oss till det folk, som för närvarande bebor
Ryssland och dettas sträfvanden, tifvensom de
tänkesätt och den lefnadsriktning, hvilka togo sin
begynnelse dersammastädes eller datera sig ifrån
Alexander II:s anträdande till regeringen. Jag
beböfver nu icke vidlyftigt yttra mig om den
allom bekanta, fiffiga manöver, af hvilken såvil
franska som österrikiska regeringarne icke sillan
betjenat sig, då de behöft nya anslag till krigs-
budgeten, nemligen: att med förfäran påpeka
Rysslands vixande makt, eller talet om den stän-
diga hotelse, som de asiatiska barbarerna ut-
göra för det öfriga Europa m.m. Ej heller vill
jag ingå i något tal om de krigiska åsigter, som
de tyska publicisterna icke sällan tillvita Ryss-
land, äfvensom de kraftuttryck hvaraf man be-
tjenar sig, då de slaviska och germaniska intres-
sena råka att komma i kollision med hvarandra
— allt detta är temligen allmänt bekant. Der-
emot önskar jag något sysselsätta mig med den
obenigenhet för krig och krigiska företag, som
ss
id
4
alltmera ger sig tillkänna såsom ett utmärkande
drag för den stora massan af ryska nationen.
allmänhet taladt, är väl ryska folket till sin na-
tur ett af de mest fridsamma och fredilskande;
men olyckan vill, att då fråga är om Ryssland,
man ständigt förvexlar folket med regeringen.
I följd häraf torde man med temlig visshet
kunna påstå, att af alla de krig, ryska krigshi-
storien haft att uppvisa, aldrig ett enda skulle
kommit till utförande, om folket blott fått hafva
ett ord med i laget. Men nu har, såsom hvar
man vet, folket härvidlag haft intet att säga,
monarken deremot allt. Frågan om krig eller
fred, nationens väl och ve, har helt och hållet
Berott af en oinskränkt regents godtyckliga vilja.
Lyckligtvis hafva härutinnan förhållandena be-
tydligt förändrat sig under Alexander II:s tid i
Ryssland, så att kejsaren, ehuru han ännu upp-
bär namnet sjelfherrgkare, de facto icke är det
mer. I Ryssland har nemligen under de 13
sista åren uppstått en ny makt, vidå mäktigare
än kejsaren — den allmänna meningen.
Vidare säger korrespondenten:
I hela Europa finnes enligt min tanke icke mer
än en enda fråga, gom skulle kunna bringa Ryss-
land derhän att gripa till svärdet, och detta är
— den slaviska frågan. Men detta blefve då
icke ett krig i vanlig bemärkelse, utan ett or-
dentligt folkkrig på lif och död emellan två
rivaliserande nationer, slaver och tyskar ). Men
äfven i händelse af ett sådant fall tror jag
näppeligen att Ryssland skulle bli den först an-
fallande.
) Man måste i sanning tillstå, att Sverige är
af naturen gynnadt med ett utmärkt lyckligt
för läge, liggande, såsom det gör, i ett
örn af Europa, långt bort från stormaktspoliti-
kens vida tummelplats. Ett sådant land — med
det bästa råämne till sitt förfogande för att i in-
dustrielt hänseende kunna bli ett annat Belgien —
om det får lefva i fred med hela verlden, bör
kunna. gå den tryggaste framtid tillmötes. För
händelse af stundande europeiska förvecklingar i
en framtid, då det möjligtvis kunde bli svårt för
Sverige att bevara sin neutralitetspolitik, torde
det emellertid kanhända vara klokast för Sverige
att vara på sin vakt.
— Stockholms-Nyheter.
Konungen och drottningen oålvo