Angående Rysslands tänkesätt och stäming känner man här allt för litet och yser derför många oriktiga föreställingar derom. Hvarje bidrag till utbrelande af en riktig mening om den östra rannens förhållanden är af vigt, och vi aga oss derför friheten hemta ur Stockolms Dagblad ett par utdrag af ett bref rån nämnde tidnings korrespondent iPeersburg, så lydande: Misshälligheterna mellan Grekland och Turkiet öljas i allmänhet här med mera likgiltighet än nan haft skäl till att vänta sig. Publicisterna, le sansade — ty de öfverdrifter hvartill några få ultra stundom pöra sig skyldige äro knappt vämnvärda — redogöra visserligen i mera allniänna fraser för denna frågas ståndpunkt samt ör de åtgärder som vidtagits för att på fredlig väg söka bilägga densamma — men dervid stanar det. Besynnerliga motsägelse! Skulle Ryssland, detta rike, som i ålder gått och gällt för tt vara det mest krigiska i verlden, numera stuckit svärdet i skidan för att egna sig åt fredliga värf? Må det vara mig tillåtet att taga detta förhållande i närmare skirskådande, ifvensom att meddela några iakttagelser, hvartill jag kommit under ett mångårigt vistande i Ryssland. Att börja med förijenar då antecknas, att Ryssland icke blott är det största, utan jemväl det minst kända rike i hela Europa. Och atten stor och föga känd stat med hög folksiffra och stora stridskrafter ständigt måste utgöra ett föremål för misstroende med bänseende till det öfriga Europa, är så mycket mer naturligt, som nu detta rike, såsom förhållandet råkar vara med Ryssland, har att uppvisa mycket krigiska traditioner. Låtom oss för bättre minnes skull och inrtan vi gå vidare i våra betraktelser tillägga, att vi i detta vårt bref alldeles icke afse det Ryssland, som numera tillhör historien, utan uteslutande hålla oss till det folk, som för närvarande bebor Ryssland och dettas sträfvanden, tifvensom de tänkesätt och den lefnadsriktning, hvilka togo sin begynnelse dersammastädes eller datera sig ifrån Alexander II:s anträdande till regeringen. Jag beböfver nu icke vidlyftigt yttra mig om den allom bekanta, fiffiga manöver, af hvilken såvil franska som österrikiska regeringarne icke sillan betjenat sig, då de behöft nya anslag till krigsbudgeten, nemligen: att med förfäran påpeka Rysslands vixande makt, eller talet om den ständiga hotelse, som de asiatiska barbarerna utgöra för det öfriga Europa m.m. Ej heller vill jag ingå i något tal om de krigiska åsigter, som de tyska publicisterna icke sällan tillvita Ryssland, äfvensom de kraftuttryck hvaraf man betjenar sig, då de slaviska och germaniska intressena råka att komma i kollision med hvarandra — allt detta är temligen allmänt bekant. Deremot önskar jag något sysselsätta mig med den obenigenhet för krig och krigiska företag, som ss id 4 alltmera ger sig tillkänna såsom ett utmärkande drag för den stora massan af ryska nationen. allmänhet taladt, är väl ryska folket till sin natur ett af de mest fridsamma och fredilskande; men olyckan vill, att då fråga är om Ryssland, man ständigt förvexlar folket med regeringen. I följd häraf torde man med temlig visshet kunna påstå, att af alla de krig, ryska krigshistorien haft att uppvisa, aldrig ett enda skulle kommit till utförande, om folket blott fått hafva ett ord med i laget. Men nu har, såsom hvar man vet, folket härvidlag haft intet att säga, monarken deremot allt. Frågan om krig eller fred, nationens väl och ve, har helt och hållet Berott af en oinskränkt regents godtyckliga vilja. Lyckligtvis hafva härutinnan förhållandena betydligt förändrat sig under Alexander II:s tid i Ryssland, så att kejsaren, ehuru han ännu uppbär namnet sjelfherrgkare, de facto icke är det mer. I Ryssland har nemligen under de 13 sista åren uppstått en ny makt, vidå mäktigare än kejsaren — den allmänna meningen. Vidare säger korrespondenten: I hela Europa finnes enligt min tanke icke mer än en enda fråga, gom skulle kunna bringa Ryssland derhän att gripa till svärdet, och detta är — den slaviska frågan. Men detta blefve då icke ett krig i vanlig bemärkelse, utan ett ordentligt folkkrig på lif och död emellan två rivaliserande nationer, slaver och tyskar ). Men äfven i händelse af ett sådant fall tror jag näppeligen att Ryssland skulle bli den först anfallande. ) Man måste i sanning tillstå, att Sverige är af naturen gynnadt med ett utmärkt lyckligt för läge, liggande, såsom det gör, i ett örn af Europa, långt bort från stormaktspolitikens vida tummelplats. Ett sådant land — med det bästa råämne till sitt förfogande för att i industrielt hänseende kunna bli ett annat Belgien — om det får lefva i fred med hela verlden, bör kunna. gå den tryggaste framtid tillmötes. För händelse af stundande europeiska förvecklingar i en framtid, då det möjligtvis kunde bli svårt för Sverige att bevara sin neutralitetspolitik, torde det emellertid kanhända vara klokast för Sverige att vara på sin vakt. — Stockholms-Nyheter. Konungen och drottningen oålvo