artister och Gud vet hvad mästare nu
för tiden låta kalla sig. Han satte sin stör-
sta ära uti att göra heder åt sitt yrke och
det gjorde han äfven. Den främmande ge-
gällen deremot hade blifvit van vid titlar
sådana som möbelfabrikör, hårkonstnär,
skoartist o. d. Att han sjelf hellre skulle
låtit kalla sig fabrikör än mästare, och att
han hellre skulle hört gubben benämna sig
herre än helt simpelt han, kunde man märka
deraf att han rynkade på näsan åt dennes
ord. Han var likväl allt för slug och be-
räknande att låtsa märka detta och fortfor
derföre med samma ödmjuka ton som den
hån nyss använde:
— Jag skulle ta mig friheten fråga om
ålderman behöfver någon skicklig arbetare?
— Åh, inte just behöfver jag! skaffar
mig sällan nytt folk; behåller alltid de gamla.
Tycker för resten om anspråkslösa menni-
skor, som ej vilja flyga högre än vingarne
kunna bära. Men efter som han är skicklig
så kan han ju gå med in så att vi få talas
vid. Hvad heter han?
— Edgren! — svarade främlingen och
bet sig i läppen vid den direkta anspelning
gubben gjorde på hans sjelfberöm.
Under det Edgren, som vi hädanefter
vilja kalla honom, följer gubben in i hvar-
dagsrummet, vilja vi emellertid något när-
mare beskrifva honom.