ste vi väcka honom ur hans slummer och presentera honom för läsaren. Vid början af vår berättelse var gubben Srömqvist något öfver 60 år gammal. Han såg likväl betydligt äldre ut; men detta kom sig dels af de. djupa fåror tiden plöjt i hans paena, och dels af hans kala hutvud, som endast längs ned i nacken och vid öronen bar en tunn krans af bländhvita hårstrån; men han såg föröfrigt icke illa ut, ty hans ögon talade om en hjertegod, barnslig själ, och när ögonen tala ett sådant språk, då försvinner för en icke allt för ytlig åskådare äfven de kantigaste former, och den skrynkligaste hud jemnar sig och blir slät. Det är derföre en del gamla personer öro så omtyckta af barn; ty dessa fästa sig mera vid den rena glansen i själens speglar än vi äldre, som oftast förbise dessa för de yttre formerna och klädedrägten. Strömqvist hade vid sin död varit gift i 46 år, Han skulle således vid 74 års ålder kunnat fira guldbröllopp med sin hustru, om han icke fyra år förut fått tråda brölloppsdansen med döden. Fru. Strömqvist, sex år yngre än sin man, var en i botten god och beskedlig qvinna. ehuru det icke var utan, att hon fått en god portion qvinlig fåfänga på sin lott. Denna yttrade sig visserligen icke i något begär--efter granna kläder, men likväl uti epsfoxts ålrå att visa sig något för mer