Landtmannapartiet och brudgåfvoanslaget. Då diskussionen inom andra kammaren om brudgåfvan till prinsessan Lovisa var tämligen knapphändig, torde det intressera allmänheten att erfara något om hvad som föregått frågans afgörande inom, eller bland det parti, som anses vara det rådande inom kammaren. Detta parti (landimannapartiet) hade på förliden fredagsafton i de la Croix? hotell ett sammånträde som lärer varit rätt talrikt besökt. Partiets chefer (hvilka till stor del äro ledamöter i statsutskottet) hade försökt alla möjliga medel att förmå de omedgörliga att gifva med sig, men de lära varit rätt hårdnackade, och en både långvarig och häftig diskussion uppstod, som ej gagnade till annat än att visa huru Olika ordet sparsamhet uppfattas af päårtiets ledamöter. Det: enda resultat, hvartill man kom och hvarom alla lära varit eniga, var att man i kammaren icke skulle diskutera frågan, enär en diskussion icke kunde lända någon till nytta, men dock åstadkomma många obehag för så väl könting söm folk, hvarföre det uppdrogs åt en af dem som yrkat afslag att i kammaren blott uppträda och yrka afslag, utan att närmare motivera ett sådant yrkande. För bifall till anslaget uppträdde hrr Anders Gudmundsson, Keij, Posse, Rundbäck, Jan Andersson, Per Nilsson i Espö, Carl 1fvarsson, Beroniu3, Rosenberg, Kallstenius, Koskull, P. Olsson fråa Helsingborg, Sven Nilsson och -Fredrickson, af hvilka många yttrade sig 3 å 4 gånger. I synnerhet uppträdde hrr Keij, Rosenberg och Rundbäck med en ihärdighet, som varit värdig ea mycket bättre sak, än den det gällde. De skäl, med hvilka dessa herrar sökte motivera sitt bifall, voro hufvudakligen politiska, men också ekonomiska. och moraliska. (7) Hr Rundbäck lärer gått så långt i sin ifver, avt han påstått att ett afslag skulle hafva till följd ett krig både med Danmark öch Ryssland. För öfrigt frambölls hurusom :denna fråga vore en hederssak för Svgrige; att det skulle se underligt ut om Sverige skulle afslå, då både Norge och Danmark enbälligt beviljat hvad af dem blifvit äskadt till det unga paret; ait vårt anseende skulle mycket zedsättas boz3 alla utländska stater, der man alimänt skälle anse oss vilja öfverändakasta monarkien, om en sådan vanvördnad mot konungahuset visades; att vår kredit i utlandet skulle lida; att, så långt man känner bistorien, Syverge alltid gifvit brudgåfra åt sina konungadöttrar; att det vora en vinst att nu betala en summa, en gång för alla, och för framtiden vara fri från underhållet; att de:ej vågade komma hem till sina kommittenter med underrättel:e om att riksdagen så litet iakttagit. sin värdighet; att här ej var rätta stället att tillämpa sparsåmheten, hvilket skulle sko på andra håll; att laodtzaunapartiets ansecrde skulle gå förloradt, att Danmark en gång blifvit -sviket af oss då det påräknade vår hjelp (hvarmed menades kriget mot Österriko och Preussen) och att vi derföre vu kunde och borde visa våra sympatier för dem.) För afslag uppträdde mycket skarpt hrr Häggström, Jöns Pehrsson, Liss Olof L.rsson, 0. B. Olsson, samt Östman, Wizart, Oia Månsson; G. von Proschvitz, Medin och Petter Andersson. Dessa hnhöllo sig most vid den ekonomiska. och moraliska ! sidan af saken; någon egentlig politisk vigt ville de ej tillerkänna frågan, ty den äkteuskapsförbindelso som stod i samband med detta avslag är helt och hållet en familjeangeläge. hat, soa med politiken icke har mycket ätt göra; aw om vårt anseonde och vänskap med våra graunländer och öiriga stater, samt mellan konung 0cK folk, icke vore större och mera fast är att den skulld hänga påifrågavarande 198,000 rdr, då vore den ej mera värd, än att man kunde gerna låta den fara; att vår kredit i utlandet ingaluada skuile nedsättas genom ett afslag utan tvärtom, ty hvåd skulle väl utlänningen säga om ett folk som under det att det för at fylla sin statsbrist nästan årligen uppträder som lånsökands, på samma gång beviljar nära 200,000 rdr för ävdamål, om ingen vågar påstå tilshör de nödvändiga, och detta under det de bjortalitarde ropen på bröd af tusenden af dess medbröder tränga fram genom hela Europa; att man ku de vara on trogen undersåte oca äl:ka oca värda. ) Detta är en tendensosanning. Danska ministären hade i sina händer skriftlig förklaring af svenska regeringen, att den icke komme att deltaga i kriget om det utbröte för Sechleswigs skuld. Det var den danska (Hallska) ministeren, aha dan avnanclka Om nuigslodde slarne.