Oaktadt det mycket talas om behofvet, ; om nödvändigheten, om oundgängligheten, om pligtenatt dana ett kraftigare landtförsvar än det vi nu ega; oaktadt, när en ; rämmande hör den värma, den ifver, hvarmed så talas, han måste tro att Sveriges folk är genomträngdt af känslan utaf en; nära för handen varande fara för fosterlandets sjelfständighet, så vet den som närmare känner tänkesätten hos allmänheten nogsamt att just emedan ingen fara nu botar, är man i sjelfva verket icke på långt när så ifrig, som man låtsar, för försvarsverkets ombildning och förstärkande. Härtill kommer, att åsigterna om sättet att åstadkomma ett sådant resultat äro himmelsvidt åtskiljda. Regeringen vill icke veta af folkbeväpning, emedan denna är ett oting; som general Hazelius sade häromdagen; militärerna säga att det schweiziska milissystemet icke är ändamålsenligt, men dyrt; allmogen vill ej gå in på beväringspligtens förökande, om jorden derjemte skall bära indelningsverkets börda; krigsministern. vill icke uppofira indelningsverket och ej afstå mer än en obetydlig del af den värfvade armåen. Regeringen fordrar ökade uppoffringar; folket vill hafva lättnader. Dessa åsigter äro alldeles oförenliga. Det är klart att vid sådant förhållande det icke vid denna riksdag — och sannolikt icke på mycket lång tid — någon genomgripande reform kan blifva vidtagen i organisationen af Sveriges landtförsvar. Men deremot går det mycket väl an att bereda färdigt, lefvande material för en framtida reorganisation; och det enkla medlet härtill har kommendörkapten Adlersparre i Andra kammaren framlagt uti en genom sin motivering både märklig och intressant motion. Hr Adlersparre utvecklar i deana motion den tanke, att Sverige en gång kan hafva att befara ett anfall från en stormakt i östern. För vår del tro-vi att det dröjer mycket länge innan fara derifrån hotar Sverige, och vi skulle kunna gifva många och goda skäl för denna åsigt, men detta skulle föra oss för långt ifrån det nuföresatta ämnet. . Det måste medgifvas, att den dag dock i en sen framtid kan randas, då vi måste vara beredda på att försvara Oss. Härtill är, enligt motionärens mening, det antal vapenöfvade män, våra militära institutioner erbjuda oss, icke tillräckligt. Och ej nog härmed: manskapet är icke heller nog. dugligt. Hr Adlersparre gör härom ett resonnemang, som den värfvade och indelta armå6ens. försvarare svårligen skola kunna vederlägga. Det lyder så: sVåra reguliera trupper, uteslutande rekryterade ur landets lägre arbetsklass, hafva icke, befälet undantaget, den individuela tanieodling och intelligens, som är så väsenduig för nutidens krigsföring, ej heller ega de, oaktadt många förtjenster, en så fullärdadt miitärisk rutin, att det om dem: kan sägas, att deras öfverlägsenhet såsom soldater ersätter bristen nti deras antal. Den redbara karakteren och de oförderfvade goda sederna böra uppskattas högt, men finnes der icke kr:gsväna och icke helier intelligens, äro dessa dygder slöa vapen, hvarmed man svårligen bortjagar fiendtliga gardesbataljoner: Beväricgen åter, dessa soldater blott till namnet, eger af krigaryrkets vetande och anda hvarken mer eller mindre, än hvad man kan förvänta af män, hvilka aldrig rikta: tanken åt krigarens pligter, förrän de, efter flerårigt arbete i borgerliga närisgar, upptagas till iaalles trettio dagars exercis. Om denna deras krgsundervisaiog, i fall. den förtjenar detta namn, icke i de flesta fall kan anses såsom en skrift i sauden, är den dock för kriget till föga gagn, så vida icke dessa råa clemerter, innan de mot fienden föras i elden, ytterligsre undervisas och öfvas. Men just denna tanke, berävtigad som dens är, att i depotir s kiigsbilda bevärivgen, sedan krigsfacklan rodan är tänd, är å vårt bevärirgssystem det röda märke maa å delingrenten föster, när han udledes för aut arkebuseras. Vöår tids fältherrar bafva tagit tigera till förebild, Med ett olörutsedt sp: ång kastade sig öfver s:bt