Talienska d:o 20,4
REN
Bref från H
Katrineholm den 25 januari 1569.
Vi lofvade att meddela några af de anck-
doter om baron Eldebrand (den vi förmo-
dade vara en ryttmästare Hildebrand, som på
1700 talet egde Eriksberg), hvilka ännu fortlefva
i folkets mun, och vi skola, för att uppfylla
detta löfte, straxt iemna några profbitar.
Denna Eldebrand si, han va då int som
anra menriskor utan en näässtaa!) besyyn-
liger en. När dä va varrnt i värä (varmt
i luften), klädde han sig i vinterdrägt. Mid-
sommardagen kunde man sålunda få se honom
komma till kyrkan, klädd i vargskinspels och
åkande på — släda, förspänd med ett halft
eller helt dussin histar i en rad, så att dä
just så annschuckt?) ut.
Sjelfva kyrkan måtte likväl hafva varit
honom för varm, elicr kanske för kall, denna
årstid, ty efter att bafva på kyrkogården om-
bestyrt någon vigtig angelägenhet, reste han
hem igen, å åkte gjolo han, så dä just va
ett äände åttet.
Kom han till cn grind, der en grupp gossar
voro po:terade i den lofliga afsigten att för-
tjena grindpengar, så var det hans glädje,
om han kunda narra polarna att bradiga
stycket springa bredvid åkon med mässo?)
i haud och ardan i halsen. Till den ändan
upptog han och visade dem en handfull nya
slantar, men kastade dem icke ifrån sig förrn
han påträffade en nässelbög, törnbuske, smuts-
pöl eller dylikt.
Då han någon gång intog sin plats åläkta-
ren i kyrkan under gudstjensen, var han noga
om tiden, Hände det att präddika varade
läcgre än bana egen tupplur, drog han straxt
upp klöckä och höll den midtför predikan-
ten. Denne förstod bvad klockan var slagen
och — slutade.
Enligt en annan version, skulle detta ia-
träffat i kapellet vid Eriksberg, hvilket me-
delst ett rörigt fönster står i förbindelse med
en salong i slottets öfra våning, och från hyvil-
ket fickuret stundom blifvit nedfiradt.
Anmärkningsvärdt är, att nästan alla dessa
folksagor stå i nära förbindelse med kyrkan
och presterskapet.
En gång medan prosten befunnit sig på
Eriksberg — om på visit eller tjenstförrätt-
ning förmäler ej historien — skall Eldebrand
hafva låtit afdraga prostens gamla tröga
hästar, lagt hudarnei vagnsslädan och i stället
lemnat ett par unga ystra hästar. Prostens:
dräng, som naturligtvis inte kunde begripa
hvem som regerade hästa, var då säker
på att här var något trolleri å färde. Prosten
sjelf förstod bättre piken. Han brukade nem-
ligen gerna låta vänta på sig, hvilket patur-
ligtvis icke var i Eldebravds smak.
En anvan gång begärde han af kyrkkassan
få låna 100 rår... Vederbörande förstodo nog,
att de nu skulla blifva föremål för hans drift
och att endast någon plan i det syftet föranz;
ledde hans låneansökan; men vågade dock icke
afslå den. Han lofvade betala i klingande
mynt. Penningarne vexlades af Eldebrand i
små kopparskiljemynt af lika storlek, men olika
valörer. Dessa inlades i en sillfjerding och
öfverspolades med saltlake. Sedan slantarne
legat i saltet till dess valören var oläslig,
skickades de till kyrkan såsom betalning för
det undfångna lånet. Å när pänga köm, vä
fn oolicker), så körkvärdä feck hållä på
å länge å väl, å kunne ändå into räknä
äländäv.
Att hvar och en af dessa, och de många
andra folksagor, man här får höra, eger nä-
gon grund, är väl troligt. Huruvida de i de-
talj äro trogna, kan vara en annan fråga.
Märkvärdigt är, att om samma historia be-
rättas af olika personer vid olika tillfällen, det
alltid sker nästan bokstafligen i samma orda-
lag. Det torde äfven kunna sättas ifråga, hu-
ruvida de alla tillhöra samma tid eller den
person de tilläggas, I dessa fall brukar sagas
ej vara så noga.
Så osmakliga, ja om råhet och sjelfsvåld
vittnande dessa historier i sig sjelfva äro,
utgöra de dock karakteristiska drag af sin tid.
Men att de änvu af folket berättas, ej allenast
utan tecken till ogillande af den rådande ka-
rakteren hog hjelten, utan till och med fram-
hållas såsom oklanderliga snilleprof, det be-
visar att karaktärslyftningen hos vårt folk
ännu icke hunnit långt.
—LLLL
Från Eriksberg leder en mindre väg nära
Äkeforsåns strand i vestlig riktning, förbi
Djulfors qvara med sina 7 par stenar, till
Eriksbergs stora jernverk, Forssjö.
Utom ett antal spik- och stångjernshammare
fiones här stålugn, mjölqvarn, såg, mälthus,
m. m., med prydliga bostäder af sten för ar-
betarne. Öfver allt detta trorar en väldig
anrdsoöortcr