Talienska d:o 20,4 REN Bref från H Katrineholm den 25 januari 1569. Vi lofvade att meddela några af de anckdoter om baron Eldebrand (den vi förmodade vara en ryttmästare Hildebrand, som på 1700 talet egde Eriksberg), hvilka ännu fortlefva i folkets mun, och vi skola, för att uppfylla detta löfte, straxt iemna några profbitar. Denna Eldebrand si, han va då int som anra menriskor utan en näässtaa!) besyynliger en. När dä va varrnt i värä (varmt i luften), klädde han sig i vinterdrägt. Midsommardagen kunde man sålunda få se honom komma till kyrkan, klädd i vargskinspels och åkande på — släda, förspänd med ett halft eller helt dussin histar i en rad, så att dä just så annschuckt?) ut. Sjelfva kyrkan måtte likväl hafva varit honom för varm, elicr kanske för kall, denna årstid, ty efter att bafva på kyrkogården ombestyrt någon vigtig angelägenhet, reste han hem igen, å åkte gjolo han, så dä just va ett äände åttet. Kom han till cn grind, der en grupp gossar voro po:terade i den lofliga afsigten att förtjena grindpengar, så var det hans glädje, om han kunda narra polarna att bradiga stycket springa bredvid åkon med mässo?) i haud och ardan i halsen. Till den ändan upptog han och visade dem en handfull nya slantar, men kastade dem icke ifrån sig förrn han påträffade en nässelbög, törnbuske, smutspöl eller dylikt. Då han någon gång intog sin plats åläktaren i kyrkan under gudstjensen, var han noga om tiden, Hände det att präddika varade läcgre än bana egen tupplur, drog han straxt upp klöckä och höll den midtför predikanten. Denne förstod bvad klockan var slagen och — slutade. Enligt en annan version, skulle detta iaträffat i kapellet vid Eriksberg, hvilket medelst ett rörigt fönster står i förbindelse med en salong i slottets öfra våning, och från hyvilket fickuret stundom blifvit nedfiradt. Anmärkningsvärdt är, att nästan alla dessa folksagor stå i nära förbindelse med kyrkan och presterskapet. En gång medan prosten befunnit sig på Eriksberg — om på visit eller tjenstförrättning förmäler ej historien — skall Eldebrand hafva låtit afdraga prostens gamla tröga hästar, lagt hudarnei vagnsslädan och i stället lemnat ett par unga ystra hästar. Prostens: dräng, som naturligtvis inte kunde begripa hvem som regerade hästa, var då säker på att här var något trolleri å färde. Prosten sjelf förstod bättre piken. Han brukade nemligen gerna låta vänta på sig, hvilket paturligtvis icke var i Eldebravds smak. En anvan gång begärde han af kyrkkassan få låna 100 rår... Vederbörande förstodo nog, att de nu skulla blifva föremål för hans drift och att endast någon plan i det syftet föranz; ledde hans låneansökan; men vågade dock icke afslå den. Han lofvade betala i klingande mynt. Penningarne vexlades af Eldebrand i små kopparskiljemynt af lika storlek, men olika valörer. Dessa inlades i en sillfjerding och öfverspolades med saltlake. Sedan slantarne legat i saltet till dess valören var oläslig, skickades de till kyrkan såsom betalning för det undfångna lånet. Å när pänga köm, vä fn oolicker), så körkvärdä feck hållä på å länge å väl, å kunne ändå into räknä äländäv. Att hvar och en af dessa, och de många andra folksagor, man här får höra, eger nägon grund, är väl troligt. Huruvida de i detalj äro trogna, kan vara en annan fråga. Märkvärdigt är, att om samma historia berättas af olika personer vid olika tillfällen, det alltid sker nästan bokstafligen i samma ordalag. Det torde äfven kunna sättas ifråga, huruvida de alla tillhöra samma tid eller den person de tilläggas, I dessa fall brukar sagas ej vara så noga. Så osmakliga, ja om råhet och sjelfsvåld vittnande dessa historier i sig sjelfva äro, utgöra de dock karakteristiska drag af sin tid. Men att de änvu af folket berättas, ej allenast utan tecken till ogillande af den rådande karakteren hog hjelten, utan till och med framhållas såsom oklanderliga snilleprof, det bevisar att karaktärslyftningen hos vårt folk ännu icke hunnit långt. —LLLL Från Eriksberg leder en mindre väg nära Äkeforsåns strand i vestlig riktning, förbi Djulfors qvara med sina 7 par stenar, till Eriksbergs stora jernverk, Forssjö. Utom ett antal spikoch stångjernshammare fiones här stålugn, mjölqvarn, såg, mälthus, m. m., med prydliga bostäder af sten för arbetarne. Öfver allt detta trorar en väldig anrdsoöortcr