— Nej, Hans Speleman är — ogift. Else
fick sonen till Lars här, men nu har hor
blifvit fri igen: hon är enka! — Åter sås
Ödegård att hon blef blossande röd, mer
han såg äfven att den unge mannen blic-
kade omkring sig med ett spotskt leende
Men Randi sade: Ja, du har väl rest
långt omkring, du? Du har lärt mycket
kan jag höra. — Ja, hittills har jag endast
läst och rest, men nu vill jag stanna hem-
ma och göra någon nytta med mina lärdo-
mar. —- Åhjs, så går det alltid — några
resa bort och komma till ljus och lärdom,
andra sitta qvar i mörkret. Och Lars till-
lade: Fädernejorden är ofta tung att vända.
Lyckas vi ändock att arbeta fram en man,
som kunde blifva oss till någon hjelp, så
reser han... — Ja, kallelsen är olika: en
hvar måste följa sin! sade prosten. — Och
Vår Herre samlar nog arbetets frukter, till-
lade Ödegård; min fars arbete kommer nog
upp till eder igen, om Gud vill. — Åhja,
det gör det nog omsider, svarade Randi
saktmodigt; men det är ofta tungt att vänta,
ty det dröjer så länge! —
De skiljdes. Prosten ställde sig vid det
ena och Ödegård vid det andra fönstret,
för att blicka efter dem, ty de skulle nu gå
öfver fjellet. Den unge mannen gick sist.
Prosten berättade om honom, att han var
rån staden, der han försökt sig i mycket,
nen alltid kommit oense med folk. Fan