— Nej, Hans Speleman är — ogift. Else fick sonen till Lars här, men nu har hor blifvit fri igen: hon är enka! — Åter sås Ödegård att hon blef blossande röd, mer han såg äfven att den unge mannen blickade omkring sig med ett spotskt leende Men Randi sade: Ja, du har väl rest långt omkring, du? Du har lärt mycket kan jag höra. — Ja, hittills har jag endast läst och rest, men nu vill jag stanna hemma och göra någon nytta med mina lärdomar. —Åhjs, så går det alltid — några resa bort och komma till ljus och lärdom, andra sitta qvar i mörkret. Och Lars tilllade: Fädernejorden är ofta tung att vända. Lyckas vi ändock att arbeta fram en man, som kunde blifva oss till någon hjelp, så reser han... — Ja, kallelsen är olika: en hvar måste följa sin! sade prosten. — Och Vår Herre samlar nog arbetets frukter, tilllade Ödegård; min fars arbete kommer nog upp till eder igen, om Gud vill. — Åhja, det gör det nog omsider, svarade Randi saktmodigt; men det är ofta tungt att vänta, ty det dröjer så länge! — De skiljdes. Prosten ställde sig vid det ena och Ödegård vid det andra fönstret, för att blicka efter dem, ty de skulle nu gå öfver fjellet. Den unge mannen gick sist. Prosten berättade om honom, att han var rån staden, der han försökt sig i mycket, nen alltid kommit oense med folk. Fan