ska komme i sinom tid att votera angående banornas inlösen. Utom motionären, hr Sparre, som i ctt längre, ofta glänsande, föredrag försvarade sitt förslag och framhöll dess fördelar ur politisk, financiell och industriel synpunkt, uppträdde i samma syfte hrr Bildt, Stjernblad och C. A. Raab, af hvilka de två sednare i synnerhet betonade nödvändigheten för staten att göra någonting för att bereda den talrika arbetslösa befolkningen sysselsättning och bröd; och redan i detta afseende funno dei det Sparreska jernvägsförslaget mycket, som vore skäl att taga.i betraktande. För öfrigt uttalade flera af såväl förslagets motståndare, som dess försvarare, att ett system för de blifvande jernvägsbyggnaderna bör uppgöras, antingen staten fortfarande skall avlägga jernvägar eller beztyret dermed uppdragas åt enskilda. Det var hr Henning Hamilton, som talade om nätet och jernvägsfisket. Hr Sparre sade sig ha blifvit sårad at denna insinuation, emedan den var alldeles oförtjent. Hela verlden visste att han alldeles saknade en fiskares egenskaper, att han aldrig kunde hålla inne med hvad som låg honom på hjertat o. 3. V. Men det begagnade ordet fiske hade erinrat honom om 1856, då det stora jernvägsfisket så demoraliserande pågick vid riksdagen, och då hade hans motståndare från den höga ståndpunkt han då beklädde (hr Hamilton var då landtmarskalk) utkastat sin stora not, den han sedermera äfven visade sig vara karl att kunna draga i land. Hr Hamilton uppsteg sedermera och höll ett vackert tal, hvilket gick ut på att försona honom och hela det sår, han fått af jernvägsfisket hvilket äfven lyckades. Inom andra kammaren uppstod äfven någon diskussion vid remitterandet af några dagen förut väckta motioner. Så uppträdde hr Hedlund och protesterade i skarpa ordalag mot det sätt, på hvilket hr C. A. Larsson motiverat sin motion om indelta armåens indragning, och betonade det för andra kammaren kränkande uti, att så bebandla krigsministern, hvilken i sitt afgifna förslag visat sig ha nedlagt ett oerhördt och samvetsgrannt arbete för att få frågan i alla dess vidlyftiga detaljer utredd, och för hvilket arbete han hade rätt att fordra erkännande. Några bifsl!srop från olika håll vittnade att många af kammarens ledamöter ansågo motionären förtjent af denna tillrättavisning, hvilken hr Reutercrona ville göra ännu kraftigare, utan att han likväl rätt lyckades deri, ty denne tal. höll på att fastna sjelf i en obegriplig mening, ur hvilken han dock slutligen räddade sig temligen bra genom kraftuttrycket: att hr C. A. Larsson naturligtvis lyckats med sina fyra skrifna rader förkrossa hr krigsministern, som till kammarens begrundande framlagt 400 tryckta sidor. Hr OC. A. Larsson, som har den lyckliga förmågan att icke blott, när så behöfs, vara eld och låga, utan jemväl att ega ettovanligt lugn, gjorde som Jakob ÄArlig: han tog saken kallt, nästan humoristiskt och lyckades derigenom vinna öfverseende: mycket stryk får jag, började han sitt försvar, och stryk har jag kanske förtjent. Han protesterade mot beskyllningen, att ha velat rikta personliga anfall mot krigsministern, men medgaf att han visserligen med mera omsorg kunnat välja sina uttryck; han hade dock ej vågat hoppas att hans motion i alla fall skulle göra någon effekt. Hvad de af honom gjorda anmärkningarna mot krigsministerns sätt att tolka Carl XI:s bref om indelningsverket deremot beträffade, så vidhöll han dem, deri understödd at hr Key. Hr Ridderstad inlade en protest mot motionen för såvidt den skulle anses vara ett uttryck för tänkesätten inom Östergötland, en provins, som alldeles icke, mer än någon anran, vill undandraga sig uppoffringar, när det gäller fosterlandets väl och betryggande. Afven hr Jöns Pehrsson fick af hr Hedlund en skrapa för några starka ord i motionen om riddarordnarnas indragning — ord hvilka vittnade om en ovanlig grad af råhet äfven från det hållet (hvilken tillrättavisniog sålunda visade sig ej vara alldeles fri från samma fel, som det, hvilket skulle korrigeras). I sjelfva saken instämde dock hr H. med motiovären, och uppdrog en skarp satir öfver ordensväserdet samt bevisade behofvet af dess afskaffande, Motionären yttrade att då han sett den ena efter den andra af riddarnes rymma från riket för verkliga brott, eller, mindre lyckliga, bli bär anhållna, anklagade och dömda för sådana, hade han ej trott det vara illa valda ord att säga, det skurkar och bedragare fått ordensstjernor. Vore hans motion emellertid förtjent af framgång, så trodde han att de mindre väl valda ordalagen ej borde hos de mera upplyste ledamöterna i kammaren motverka en sådan. Vid början af lördagens sammanträden företogs val af ledamöter och suppleanter i det särskilda utskott, som skall behandla förslagen om försvarsväsendets ordnande. Första kammaren utsåg: till ledamöter: Hrr af Klint (med 82 rjister), H. Hamilton (81), Stjerrblad (81), v. Otter (76), C. Ekman (66), Hazelius (57) och Nisser (44). Till soppleanter: hrr Peyron (med 54 röster), Lilliehöök (38) och Wijkander (35). Andra kammaren utsåg : till ledamöter: