Riksdags-N yheter. Inom första kammaren förekom i lördags förmiddag en långvarig diskussion i anledning af hr E. Sparres motion om öfverlemnandet till ett enskildt bolag att bygga jernbanor på statens bekostnad. Det var en liten förpostfäktning till de stora jernvägsstrider som föreitå dels inom statsutskottet, dels sedermera i kamrarne. Åtskilliga tecken gitva nemligen vid handen, att de olika jernvägsintressena skola försöka i bolag att tränga sig fram och kasta alla andra frågor åsido eller öfver ända. Den ena orten vill ej vara sämre än den andra, ingen vill sitta i efterhand, och så är kapplöpningen snart ordnad och i full fart. I jemförelse med alla öfriga jernvägsförslag framstår dock det Sparreska som en jätte, och det blir väl hufvudsakligen omkring detta som den hetaste stridens eld kommer att koncentrera sig. Redan i lördags vexlades åtskilliga hugg, som påminde om den stora striden 1856. Med anmärkningar mot förslaget uppträdde herr Nordenfelt, Sprengtporten, Henning Hamilton, Brusewitz, Schartau, Wallenberg, Nordström och Wern. Hr E. V. Almqvist hade ej något annat att anmärka mot förslaget, än att det icke äfven omfattade Norrland, hvilket hr Sparre syntes vilja lemna alldeles lottlöst. Da hufvudskäl, hvilka af ofvannämnde talare anfördes mot förslaget, voro: att man ej kunde räkna på att få jernvägarna byggda med samma soliditet af ett bolag, som af statens ingeniörer; — att förbindelsen att taga all materiel från inhemska fsbrikanter skulle uppjaga prizen på sådan, sålänge byggnaderne fortginge, och ej bafva det sunda inflytande på jerniodustrien, som en fri konkurrens alltid åstadkommer; — att man kundo tveka, huruvida en riksdag har rätt att för en lång framtid belasta landets budget med annuiteter, åtminstone borde man först göra sig förvissad om landet är mäktigt att bära sådana; — att förslaget vore ett nät, utkastadt i ändamål act åstadkomma ett stort jernvägsfiske öfver hela landet söder om Daielfven, och hvilket nät vore af den beskaffenhet att dermed kunde fångas icke blott grofva dalkarlar ntan äfven magra småländningar — vär nätet vore bragt i land kunde man lätt kasta bort de småfiskar, som ej dugde tilllockbete eller voro matnyttiga; — att det vore orätt och oklokt att åt ett bolag gifva monopol på stambanors anläggande under en viss tid; — att bolaget hufvudsakligen skulle komma att röra sig medifrämmande kapitaler, och vi således fortfarande vara inne på den ständiga utländska skuldsättningens olyckliga väg; att ränteoch amorteringsbeloppen i alla händelser slutligen skulle bli så stora, att endast till fullgörande af dem lån behöfde upptagas; att staten aldrig borde ikläda sig någon borgen för enskilda företag; samt att förslaget, som bereder fördelen af en jernväg åt nästan alla mellersta och södra Sverges provinser, med rätta skall, om det antages, väcka ond blod ho: alla dem, hvilka förgäfvea sökt erhålla statsmedel till banor, som de sjelfva sedan med stora uppoffringar anlagt. Denna sista anmärkning synes 0338 vara den vigtigaste af alla, ty onekligt är, att det sparreska förslaget stryker en mängd lokalintressen med honung om munnen och att det vill inleda staten i jernvägsföretag, dem den bittills lyckats afvisat, men hvilket haft till följd att banor genom kännbara uppoffringar af enskilda kommit till stånd. Åtager sig staten nu att inköpa alla banor som härefter byggas kunde detta lätt väcka anspråk hos de enskilda bolagen att äfven få sina banor iolösta, isynnerhet sådana som ej lemna tillfredsställande ränta på anläggningskostnaden (exempelvis VenersborgUddevalla-linien!). En ganska vigtig och riktig anmärkning framställdes af hr Schartau, nemligen att då fannolikt många riksdagsmän skulle blifva delegare i det stora jernvägsbolaget, mäste den följden uppstå att personer som vore parti