Riksdags-N yheter.
Inom första kammaren förekom i lördags
förmiddag en långvarig diskussion i anledning
af hr E. Sparres motion om öfverlemnandet
till ett enskildt bolag att bygga jernbanor på
statens bekostnad. Det var en liten förpost-
fäktning till de stora jernvägsstrider som föreitå
dels inom statsutskottet, dels sedermera i kam-
rarne. Åtskilliga tecken gitva nemligen vid
handen, att de olika jernvägsintressena skola
försöka i bolag att tränga sig fram och
kasta alla andra frågor åsido eller öfver ända.
Den ena orten vill ej vara sämre än den an-
dra, ingen vill sitta i efterhand, och så är
kapplöpningen snart ordnad och i full fart.
I jemförelse med alla öfriga jernvägsförslag
framstår dock det Sparreska som en jätte, och
det blir väl hufvudsakligen omkring detta som
den hetaste stridens eld kommer att koncen-
trera sig. Redan i lördags vexlades åtskilliga
hugg, som påminde om den stora striden 1856.
Med anmärkningar mot förslaget uppträdde
herr Nordenfelt, Sprengtporten, Henning
Hamilton, Brusewitz, Schartau, Wallenberg,
Nordström och Wern.
Hr E. V. Almqvist hade ej något annat att
anmärka mot förslaget, än att det icke äfven
omfattade Norrland, hvilket hr Sparre syntes
vilja lemna alldeles lottlöst. Da hufvudskäl,
hvilka af ofvannämnde talare anfördes mot
förslaget, voro: att man ej kunde räkna på
att få jernvägarna byggda med samma solidi-
tet af ett bolag, som af statens ingeniörer; —
att förbindelsen att taga all materiel från in-
hemska fsbrikanter skulle uppjaga prizen på
sådan, sålänge byggnaderne fortginge, och ej
bafva det sunda inflytande på jerniodustrien,
som en fri konkurrens alltid åstadkommer; —
att man kundo tveka, huruvida en riksdag
har rätt att för en lång framtid belasta
landets budget med annuiteter, åtminstone
borde man först göra sig förvissad om landet
är mäktigt att bära sådana; — att förslaget
vore ett nät, utkastadt i ändamål act åstad-
komma ett stort jernvägsfiske öfver hela lan-
det söder om Daielfven, och hvilket nät vore
af den beskaffenhet att dermed kunde fångas
icke blott grofva dalkarlar ntan äfven magra
småländningar — vär nätet vore bragt i land
kunde man lätt kasta bort de småfiskar, som
ej dugde tilllockbete eller voro matnyttiga; —
att det vore orätt och oklokt att åt ett bolag
gifva monopol på stambanors anläggande under
en viss tid; — att bolaget hufvudsakligen
skulle komma att röra sig medifrämmande kapi-
taler, och vi således fortfarande vara inne på
den ständiga utländska skuldsättningens olyck-
liga väg; att ränte- och amorteringsbeloppen
i alla händelser slutligen skulle bli så stora,
att endast till fullgörande af dem lån behöfde
upptagas; att staten aldrig borde ikläda sig
någon borgen för enskilda företag; samt att
förslaget, som bereder fördelen af en jernväg
åt nästan alla mellersta och södra Sverges
provinser, med rätta skall, om det antages,
väcka ond blod ho: alla dem, hvilka förgäf-
vea sökt erhålla statsmedel till banor, som de
sjelfva sedan med stora uppoffringar anlagt.
Denna sista anmärkning synes 0338 vara den
vigtigaste af alla, ty onekligt är, att det spar-
reska förslaget stryker en mängd lokalintres-
sen med honung om munnen och att det vill
inleda staten i jernvägsföretag, dem den bit-
tills lyckats afvisat, men hvilket haft till följd
att banor genom kännbara uppoffringar af en-
skilda kommit till stånd. Åtager sig staten
nu att inköpa alla banor som härefter byggas
kunde detta lätt väcka anspråk hos de enskilda
bolagen att äfven få sina banor iolösta, isyn-
nerhet sådana som ej lemna tillfredsställande
ränta på anläggningskostnaden (exempelvis
Venersborg- Uddevalla-linien!).
En ganska vigtig och riktig anmärkning
framställdes af hr Schartau, nemligen att då
fannolikt många riksdagsmän skulle blifva del-
egare i det stora jernvägsbolaget, mäste den
följden uppstå att personer som vore parti-