svt
Prosten kände sällskapet för väl, för att
ej veta -att detta endast var inledningen,
derför satt han, som om ingenting blifvit
sagdt, ehuru derigenom åter uppstod en
lång tystnad, endast afbruten af suckar.
En kortväxt qvinna, som syntes ännu
kortare derigenom att hon alltid hade en
lutande ställning och som var insvept i en
sådan otrolig mängd halsdukar, att hon såg
ut som .en packe tyger — ansigtet syntes
ej ett spår af, — började slutligen att ru-
ska på sig, att flytta sig litet oroligt och
lät höra ett par hm! hm! Detta tycktes
skrämma upp den ljushåriga qvinnan, som
skyndade att yttra: Det har blifvit slut
på allt slagsäspel och dans vid Öygårdarne
hu; — men — — hon tystnade; fort-
sättningen kom från Lars, mannen med
det korta underansigtet och den höga,
breda pannan, som yttrade: men der är
dock en karl, nemligen den der Hans
Speleman, som nte vill sluta. Då äf-
ven Lars syntes tveka att komma fram
med fortsättningen, skyndade den unge man-
nen vid dörren att meddela den: Ty han
vet att prosten äfven har ett instrument,
hvarefter man både sjunger och dansar här
i prestgården. — Det kan väl inte vara
större synd för honom än det är för pro-
sten, sade Lars. — Nu är det så, att pro-
stens instrument nog blifvit dem till fre-
stelse, yttrade Elsa varsamt, likasom för