hanen
att hjelpa de andra på trafven. Men den
unge mannen fullföljde i bestämdare ton:
Det åstadkommer forargelse bland de omyn-
dige, men det står skrifvet: hvem, som
förargar en af dessa små, honom vore det
bättre, att en qvarnsten -bundes vid hans
hals och han sänktes ned i hafvets djup.
— Lars aflöste honom och gick mera rakt
på saken: Vår begäran är derför, att pro-
sten sänder bort instrumentet eller brän-
ner upp det, så att det inte längre blir
till förargelse — — — för prostens soc-
kenbarn, tillade den unge mannen.
Prosten rökte och pustade och svarade
om en stund, under synbart bemödande att
vara Imgn: För mig är detta instrument icke
till någon frestelse, det bereder mig tvärtom
vederqvickelse och min själ frigöres deri-
genom. Nu vet ni, att allt, som kan fri-
göra vår ,anda, är ett medel att lyfta oss
närmare det högsta, att bättre mottaga och
förstå detta; derför är jag också öfvertygad
att instrumentet är mig en god hjelp. —
Och jag vet att det finns prester, hvilka
enligt Pauli ord icke desto mindre skulle
försaka sådant, när deras socknebarn be-
gärde det, sade den unge mannen. —
Kanske äfven jag förut skulle förstått hans
ord på detta sätt, svarade prosten, men nu
gör jag det ej mera. Det kan gå för sig,
att försaka en vana, att undvara ett nöje;
men man får icke göra sig ensidig och en-