mycken möda att framdraga henne ur häc: ken; hon blef uppburen i Signes rum, emedan hushållerskans var oeldadt, hon af kläddes och lades i sängen, der man baddade och gned hennes händer och hals, hvilka fått skråmor, under det att andra gjorde upp eld i kakelugnen och tände ljus. Då hom kan till full sans och såg hvar hon var, bad hon att få vara ensam. Rummets trefnad och behag, den fina hvita färgen, hvarmed fönster, toilettbord. säng och stolar voro målade, påminde så mycket om Signe. Hon erinrade sig hennes rcna älsklighet, hennes lugna, blida stämma, hennes finkänslighet och stora förmåga att sätta sig in i andras tankar samt hennes aldrig svikande välvilja. Allt detta hade hon nu sjelf förverkat; snart skulle hon ut ur detta rum, liksom hon väl måste bort från gården. Och hvart skuole hon sedan taga vägen? För tredje gången kunde hon ej hoppas på att blifva upptagen af välvilliga menniskor, och om hon åter ock skulle möta en sådan lycklig slump, ville hon ej mer begagna sig deraf; ty det skulle dock alltid sluta på samma sätt! Ingen menniska kunde mer ha förtroende till henne; hvilken orsak man än kunde ha dertill, så kände hon att förhållandet dock var sådant. Hon hade ju under dessa två år ej kommit ett steg längre, och hon skulle aldrig kunna komma fram