mycken möda att framdraga henne ur häc:
ken; hon blef uppburen i Signes rum, eme-
dan hushållerskans var oeldadt, hon af
kläddes och lades i sängen, der man bad-
dade och gned hennes händer och hals,
hvilka fått skråmor, under det att andra
gjorde upp eld i kakelugnen och tände
ljus. Då hom kan till full sans och såg
hvar hon var, bad hon att få vara ensam.
Rummets trefnad och behag, den fina
hvita färgen, hvarmed fönster, toilettbord.
säng och stolar voro målade, påminde så
mycket om Signe. Hon erinrade sig hen-
nes rcna älsklighet, hennes lugna, blida
stämma, hennes finkänslighet och stora för-
måga att sätta sig in i andras tankar
samt hennes aldrig svikande välvilja. Allt
detta hade hon nu sjelf förverkat; snart
skulle hon ut ur detta rum, liksom hon
väl måste bort från gården. Och hvart
skuole hon sedan taga vägen? För tredje
gången kunde hon ej hoppas på att blifva
upptagen af välvilliga menniskor, och om
hon åter ock skulle möta en sådan lycklig
slump, ville hon ej mer begagna sig deraf;
ty det skulle dock alltid sluta på samma
sätt! Ingen menniska kunde mer ha för-
troende till henne; hvilken orsak man än
kunde ha dertill, så kände hon att förhål-
landet dock var sådant. Hon hade ju un-
der dessa två år ej kommit ett steg längre,
och hon skulle aldrig kunna komma fram-