dagsqvällen flög henne till möte, han tordes ej se i boken och hennes hjerta började slå så våldsamt att hon måste sätta sig... Men samma ord, som prosten fäst uppmärksamhet vid, väckte ätven hennes nyfikenhet, så att hon måste läsa, hvad fadren pyss hade ögnat igenom. Hennes första känsla dervid var blygsel — dock ej öfver Petra, utan deröfver att fadren äfven bade läst detta. Men snart erfor hon en förödmjukande känsla, sådan man alltid känner, då man finner sig bedragen af den, man älskar. I första ögonblicket förefaller den, som kunnat göra sig skyldig till något sådant, större, uppfinningsrikare och klokare än vi sjelfva, ja, hans bild står kanske omgifven af någonting hemlighetsfullt. Men snart. samlar själen sina krafter och fylles af harm; iärligheten får öfrervälde genom krafter, som icke äro hemliga, fastän osynliga; man känver styrka att kunna med ett enda slag krossa hundratals listiga påfund och man föruktar det, hvaraf man nyss kände sig förödmjukad. Inne i salen hade emellertid Petra satt sig till pianot, och au hörde de henne sjunga: Dagen har grytt, och glädjen är tänd, Missmodets skyborg stormad och brind, Öfver de glödande fiellarnas topp Ljusgudens härskaror stillas opp.