Man kunde icke vänta annat, än att hr Jonas Jonassons från Kalmar län motion: om afväpning och allmän fred; skulle få grinare mot sig i andra kammaren. — Den var oformlig, icke anständigt klädd. Bondjackan gjorde samma intryck på formalisterna, som Franklins svarta frack bland bhofmännen i habit habill vid Bourbonernas stela hof. — Men heder åt denna motion! — Den är ett smärtans skrik ur folkets djupa, allvarliga och fördomsfria leder öfver den beväpnade fredens gräsliga tunga, — en enfaldig, men behjertansvärd protest motkrigets onaturlighet. Långtifrån atti löndom qväfva denna landtliga pilt, upptogo 111 ledamöter af kammaren motionen såsom ett ädelt barn af kristelig härkomst, väl värdt att beaktas, uppfostras och omklädas, för att kunna presenteras vid hofven. Det är på tiden, att folkens diplomati, som vill fred och en statskonst öppen såsom solens ban undantränger kabinetternas tysta intriger. Det är samma uttryck af det oförvillade folkvettet, hvilket återfinnes i anekdoten om den unge juden, som kom till österrikiska armen dagen före slaget vid Magenta. Anföraren för den afdelning, hvari han blifvit instucken, höll ett tal till sin trupp, och uppmanade den att strida tappert för kejsaren. Vikomma att slåss man emot man, yttrade han bland annat, — måtte hvar och en göra sin pligt. — Då fråmträdde den unge, förståndige israeliten och yttrade: Hr kapten har sagt, att det blir en farlig strid, och att vi komma att slåss man emot man. — Var så god och visa mig min man, så kunna vi kanske göra upp det i godo! Må folken gå och göra likaledes, i trots af de kiigiska kaptenerna! TT rr rn