Man kunde icke vänta annat, än att hr Jo-
nas Jonassons från Kalmar län motion: om
afväpning och allmän fred; skulle få grinare
mot sig i andra kammaren. — Den var
oformlig, icke anständigt klädd. Bondjackan
gjorde samma intryck på formalisterna, som
Franklins svarta frack bland bhofmännen i
habit habill vid Bourbonernas stela hof. —
Men heder åt denna motion! — Den är ett
smärtans skrik ur folkets djupa, allvar-
liga och fördomsfria leder öfver den beväp-
nade fredens gräsliga tunga, — en enfal-
dig, men behjertansvärd protest motkrigets
onaturlighet. Långtifrån atti löndom qväfva
denna landtliga pilt, upptogo 111 ledamöter
af kammaren motionen såsom ett ädelt barn
af kristelig härkomst, väl värdt att beaktas,
uppfostras och omklädas, för att kunna pre-
senteras vid hofven.
Det är på tiden, att folkens diplomati,
som vill fred och en
statskonst öppen såsom solens ban -
undantränger kabinetternas tysta intriger.
Det är samma uttryck af det oförvillade
folkvettet, hvilket återfinnes i anekdoten om
den unge juden, som kom till öster-
rikiska armen dagen före slaget vid Ma-
genta. Anföraren för den afdelning, hvari
han blifvit instucken, höll ett tal till sin
trupp, och uppmanade den att strida tap-
pert för kejsaren. Vikomma att slåss man
emot man, yttrade han bland annat, —
måtte hvar och en göra sin pligt. — Då
fråmträdde den unge, förståndige israeliten
och yttrade: Hr kapten har sagt, att det
blir en farlig strid, och att vi komma att
slåss man emot man. — Var så god och
visa mig min man, så kunna vi kanske göra
upp det i godo!
Må folken gå och göra likaledes, i trots
af de kiigiska kaptenerna!
TT rr rn