kadt försök förverka sig möjligheten, att
kunna bagagna något möjlisen framdeles
blifvande, tjemligare tillfälle att draga ho-
nom til sig, ty hon öfvergaf aldrig detta
hopp, det hade blifvit hennes lifsuppgitt.
Alirig kom det dock till några stridighe-
ter dem emellan, ty der hon var, fanns en-
dast ljus och lugn. Han måste dock söka
utbrott för sin kraftfulla, arbetande vilja
och sin våldsamt fängslade häftighet —
och detta inträffade för hvarje gång han
stod på predikstolen och såg henne sitta
nere i kyrkan. Menigheten drog han
med sig som i ena hvirfrel, den ena gån-
gen upphetsade han den, och den andra
blef han sjelf upphetsad. Hustrun såg detta
och skänkte sitt förskrämda, oroliga hjerta
tröst genom en otröttlig välgörenhet —
ech sednare, när hou blef mor, hade hon
sin glädje hos dottern, som hon tog i sin
andliga och lekamliga famn och bar med
sig till alla sina fridfulla stunder. Der gaf
hon, der mottog hon, der vaggade hon sitt
eget stora barn i det späda barnets oskuld,
cer höll hon kärleksfester och derifrån kom
hon tillbaka till honom, den stränge pre-
cixanten, med qvinnans och religionens
fö enade blidhet — och då var det ju omöj-
ligt för honom att säga något, som ej vår
godt och mildt, lfan kunde ej annat än
älska henne öfver allt annat på jorden,
men desto mer sörjde han öfver, desto