kadt försök förverka sig möjligheten, att kunna bagagna något möjlisen framdeles blifvande, tjemligare tillfälle att draga honom til sig, ty hon öfvergaf aldrig detta hopp, det hade blifvit hennes lifsuppgitt. Alirig kom det dock till några stridigheter dem emellan, ty der hon var, fanns endast ljus och lugn. Han måste dock söka utbrott för sin kraftfulla, arbetande vilja och sin våldsamt fängslade häftighet — och detta inträffade för hvarje gång han stod på predikstolen och såg henne sitta nere i kyrkan. Menigheten drog han med sig som i ena hvirfrel, den ena gången upphetsade han den, och den andra blef han sjelf upphetsad. Hustrun såg detta och skänkte sitt förskrämda, oroliga hjerta tröst genom en otröttlig välgörenhet — ech sednare, när hou blef mor, hade hon sin glädje hos dottern, som hon tog i sin andliga och lekamliga famn och bar med sig till alla sina fridfulla stunder. Der gaf hon, der mottog hon, der vaggade hon sitt eget stora barn i det späda barnets oskuld, cer höll hon kärleksfester och derifrån kom hon tillbaka till honom, den stränge precixanten, med qvinnans och religionens fö enade blidhet — och då var det ju omöjligt för honom att säga något, som ej vår godt och mildt, lfan kunde ej annat än älska henne öfver allt annat på jorden, men desto mer sörjde han öfver, desto