Garibaldi motiverar i ett bref til val-
männen i Galluva (dateradt Caprera den 24
december 1868), hvilka nyligen invalt honom
i parlamentet, sin motvilja för att komma
i närmare beröring med en regering, hvilken,
liksom Bourbonerna i Neapel, förtjenade att
betecknas såsom en hädelse mot Gud, —
en regering, hvilken, såsom han uttrycker
sig, dager till intet annat, än att drifva in
skatter och bortsluddra statens egendom.
Han afslöjar äfven i detta bref de till-
dragelser, hvilka föranledde hans sednaste
tåg mot Rom.
sDragande nytta af min förvisning till Caprera
(efter min fångenskap i Sivalunga), der så myc-
ket gjordes för att qvarhålla mig, ville de
styrande herrarna gifva sig skon ef befriare och
läto veta, att ett par gevärsskott i Rom skulle
vara tillräckliga, för att de skulle ila upp på
Kapitolium. Det var i denna snara, som de
olycklige romarns och de odödlige sjutio un-
der den hjeltemodige Cairolis ledning föllo.
Jag, som kände dessa kerrars falskbet, tvif-
lade på deras högsionade anbud, och, bäfvande
för desse täppres öde, sände jag Cairoli befall-
ning att draga sig tillbaka till oss vid gränsen.
Men det var redan för sent; denna min första
anordsing på romerskt område utfördes icke,
derför att mitt bud icke träfiade Cairoli och
först efter katastrofen framkom till ort och
ställe. (Jag kan framlägga faktiska bevis härför.)
Garibaldi berättar derefter om sitt tåg
mot Rom och fortfar:
Den 5 november kämpade denna handfull
unge män — som en regering, hvilken jag
blyges att kalla italiensk, icke allenast lemnade
i sticket, utan sålde, icke allenast icke under-
stödde, utan beröfvade deras ammunition och
deras proviant — vid Mentana. Denna hand-
full at unge män, bestulne och förrådde, voro
desammo, hvilka hade riktat statens tyghus med
mera materiel, än de förut egxde. Och om ran
skulle påstå, att man år 1860 icke, liksom år
1867, afrådt dessa ynglingar, utan understödt
dem — så svaren, att det är en lögn, och jag
skall bevisa detta, om man så önskar.
De båda räfvarna tvekade och spelade samma
taskspelarkonster år 1860 som 1867, men igen
hjelp kom från dem, utom då man ej behöfde
dem; och på Napoleons befallning, eller för att
behaga horom, marscherade de år 1860 mot oss
med en här på 40,000 man och utsatte landet
för ett inbördes krig. (Se Farinis diplomatiska
note till Bonaparte.)
Det är inga nya beskyllningar, som Gari-
baldi i detta bref framkastar mot den ita-
lienska regeringen, men de få i hans mun
en ny betoning: Ett fosterländskt hjertas
hela rättmätiga harm mot ovärdiga förrädare
uttalar sig i detta bref; en bannlysning af
Roms skarprättare är föga känbar för Victor
Emanuel och hans ministrar; men Garibal-
dis förbannelse träffar dem deremot djupt i
hjertat — den uttalar den dom, som sjelfva
nationens samvete fäller öfver regeringen, och
med henne, öfver monarkien i Italien. In-
gen konung i Italien, endast och allenast
republiken, skall föra den italienska national-
rörelsen till målet och göra Rom till Italiens
hufvudstad.