Garibaldi motiverar i ett bref til valmännen i Galluva (dateradt Caprera den 24 december 1868), hvilka nyligen invalt honom i parlamentet, sin motvilja för att komma i närmare beröring med en regering, hvilken, liksom Bourbonerna i Neapel, förtjenade att betecknas såsom en hädelse mot Gud, — en regering, hvilken, såsom han uttrycker sig, dager till intet annat, än att drifva in skatter och bortsluddra statens egendom. Han afslöjar äfven i detta bref de tilldragelser, hvilka föranledde hans sednaste tåg mot Rom. sDragande nytta af min förvisning till Caprera (efter min fångenskap i Sivalunga), der så mycket gjordes för att qvarhålla mig, ville de styrande herrarna gifva sig skon ef befriare och läto veta, att ett par gevärsskott i Rom skulle vara tillräckliga, för att de skulle ila upp på Kapitolium. Det var i denna snara, som de olycklige romarns och de odödlige sjutio under den hjeltemodige Cairolis ledning föllo. Jag, som kände dessa kerrars falskbet, tviflade på deras högsionade anbud, och, bäfvande för desse täppres öde, sände jag Cairoli befallning att draga sig tillbaka till oss vid gränsen. Men det var redan för sent; denna min första anordsing på romerskt område utfördes icke, derför att mitt bud icke träfiade Cairoli och först efter katastrofen framkom till ort och ställe. (Jag kan framlägga faktiska bevis härför.) Garibaldi berättar derefter om sitt tåg mot Rom och fortfar: Den 5 november kämpade denna handfull unge män — som en regering, hvilken jag blyges att kalla italiensk, icke allenast lemnade i sticket, utan sålde, icke allenast icke understödde, utan beröfvade deras ammunition och deras proviant — vid Mentana. Denna handfull at unge män, bestulne och förrådde, voro desammo, hvilka hade riktat statens tyghus med mera materiel, än de förut egxde. Och om ran skulle påstå, att man år 1860 icke, liksom år 1867, afrådt dessa ynglingar, utan understödt dem — så svaren, att det är en lögn, och jag skall bevisa detta, om man så önskar. De båda räfvarna tvekade och spelade samma taskspelarkonster år 1860 som 1867, men igen hjelp kom från dem, utom då man ej behöfde dem; och på Napoleons befallning, eller för att behaga horom, marscherade de år 1860 mot oss med en här på 40,000 man och utsatte landet för ett inbördes krig. (Se Farinis diplomatiska note till Bonaparte.) Det är inga nya beskyllningar, som Garibaldi i detta bref framkastar mot den italienska regeringen, men de få i hans mun en ny betoning: Ett fosterländskt hjertas hela rättmätiga harm mot ovärdiga förrädare uttalar sig i detta bref; en bannlysning af Roms skarprättare är föga känbar för Victor Emanuel och hans ministrar; men Garibaldis förbannelse träffar dem deremot djupt i hjertat — den uttalar den dom, som sjelfva nationens samvete fäller öfver regeringen, och med henne, öfver monarkien i Italien. Ingen konung i Italien, endast och allenast republiken, skall föra den italienska nationalrörelsen till målet och göra Rom till Italiens hufvudstad.