-— 98 — nes mor, sade han, Under det hon stillade sin hunger, berättade han vidare, att modren äfven skickat ombord en kista, innehållande hennes bästa kläder jemte mat och annat godt, som skulle räcka under hela resan. Allt detta väckte i hennes själ ett lifligt minne af modren, en bild så ädel och storartad, som hon aldrig förr sett, men som hon hädanefter gömde och behöll hela sitt lif igenom. Oöh framför den bilden aflade hon ett löfte, för hvars uppfyllande hon i en varm bön nedkallade Guds hjelp, att hon jen gång skulle söka bereda sin mor någon glädje för all den sorg, som hon nu förorsakat henne, Pedro Ohlsen satt vid hennes sida, då hon satt, och gick vid hennes sida, då hon gick, uteslutande sysselsatt med att kunna vara ur vägen för henne, men derigenorå naturligtvis alltjeomnt hindrande henne vid hvarje steg på det af fraktgods uppfylda däcket. Af hans ansigte såg hon endast ögon och näsa, och icke ens dessa tydligt, men hon fick ändå det intrycket, att han gick och bar på någonting, som han ville, men ej kunde säga henne. Han suckade, han satte sig, han reste sig åter, han vandrade rumdtomkring henne, satte sig åter ånyo, men inte: ett ord kom fram, och hon kände icke heller någon lust att tala. Slutligen måste Han afstå från alla försök, med en tung suck drog han upp ur fickan ett