-— 98 —
nes mor, sade han, Under det hon stil-
lade sin hunger, berättade han vidare, att
modren äfven skickat ombord en kista, in-
nehållande hennes bästa kläder jemte mat
och annat godt, som skulle räcka under
hela resan. Allt detta väckte i hennes själ
ett lifligt minne af modren, en bild så ädel
och storartad, som hon aldrig förr sett,
men som hon hädanefter gömde och behöll
hela sitt lif igenom. Oöh framför den bil-
den aflade hon ett löfte, för hvars uppfyl-
lande hon i en varm bön nedkallade Guds
hjelp, att hon jen gång skulle söka bereda
sin mor någon glädje för all den sorg, som
hon nu förorsakat henne,
Pedro Ohlsen satt vid hennes sida, då
hon satt, och gick vid hennes sida, då hon
gick, uteslutande sysselsatt med att kunna
vara ur vägen för henne, men derigenorå
naturligtvis alltjeomnt hindrande henne vid
hvarje steg på det af fraktgods uppfylda
däcket. Af hans ansigte såg hon endast
ögon och näsa, och icke ens dessa tydligt,
men hon fick ändå det intrycket, att han
gick och bar på någonting, som han ville,
men ej kunde säga henne. Han suckade,
han satte sig, han reste sig åter, han van-
drade rumdtomkring henne, satte sig åter
ånyo, men inte: ett ord kom fram, och hon
kände icke heller någon lust att tala. Slut-
ligen måste Han afstå från alla försök, med
en tung suck drog han upp ur fickan ett