-— JU — följ mig! svarade modren och höll henne fortfarande i armen; — jag har ställt allt i ordning för resan. Petra öfvergaf i samma stund sin föresats att besegra modren, hon kände sig som hade hon undsluppit en alltför tung börda, hon andades lättare som efter öfverstånden strid och öfverlemnade sig villigt åt modrens ledning. De följdes åt in uti ett rum på sidan om köket, litet som en skrubb och utan fönster, der ett ljus stod och brann; — här hade Gunlaug setat gömd, när den vildsinta folkhopen larmade utanför. Hon framtog ett knyte, något mindre än det Petra bar, öppnade det och räckte dottera en fullständig uppsättning sjömanskläder. — Tag på dig dessa! hviskade hon. Petra insåg genast meningen härmed, men hon blef rörd af att modren ej nämnde ett ord derom. Hon klädde af sig och klädde på sig, modren hjelpte till och kom dervid att vända sig mot ljuset, så att dottern kunde se hennes ansigte — hon märkte för första gången att modren blifvit gammal. Hade hon ålörats under dessa dagar, eller hade Petra ej märkt det förut? Barnets tårar strömmade varma öfver modren, men denna såg ej upp, och Petra kuude derför ej heller säga någonting. En sydvest var det sista hon mottog och då hon satt den på hufvudet, tog modren