-— JU —
följ mig! svarade modren och höll henne
fortfarande i armen; — jag har ställt allt
i ordning för resan. Petra öfvergaf i
samma stund sin föresats att besegra modren,
hon kände sig som hade hon undsluppit en
alltför tung börda, hon andades lättare som
efter öfverstånden strid och öfverlemnade
sig villigt åt modrens ledning.
De följdes åt in uti ett rum på sidan om
köket, litet som en skrubb och utan fön-
ster, der ett ljus stod och brann; — här
hade Gunlaug setat gömd, när den vild-
sinta folkhopen larmade utanför. Hon fram-
tog ett knyte, något mindre än det Petra
bar, öppnade det och räckte dottera en
fullständig uppsättning sjömanskläder.
— Tag på dig dessa! hviskade hon.
Petra insåg genast meningen härmed, men
hon blef rörd af att modren ej nämnde ett
ord derom. Hon klädde af sig och klädde
på sig, modren hjelpte till och kom dervid
att vända sig mot ljuset, så att dottern
kunde se hennes ansigte — hon märkte
för första gången att modren blifvit gam-
mal. Hade hon ålörats under dessa dagar,
eller hade Petra ej märkt det förut? Bar-
nets tårar strömmade varma öfver modren,
men denna såg ej upp, och Petra kuude
derför ej heller säga någonting. En syd-
vest var det sista hon mottog och då
hon satt den på hufvudet, tog modren