Strafflagen.
Om än den konstitutionela bristen tyvärr
här existerar, att andel i åtskilliga vigtiga
grenar af lagstiftningen icke tillkommer
representationen, så utgör detta dock icke
hinder för pressen att upptaga till skär-
skådande de af regeringen ensam utfärdade
lagar och förordningar. Snarare torde just
förstnämnde förhållande innebära ökad an-
ledning härtill.
Och om, såsom här, ämnet för betrak-
telser ligger inom det militära området —
detta för icke-fackmän gerna såsom en
terra incognita framställda fält — så torde
icke ytterligare skäl saknas till några re-
flexioner, då, med afseende å de tendenser
som gå ut på att utbilda eller än ytterli-
gare befästa en serskild militärisk kast-
anda, som altid är mer eller mindre fi-
endtlig mot den medborgerliga allmän-
andan, våra åsigter äro af en nivellerande
natur.
Då det således redan stöter dessa våra
åsigter för hufvudet, att det åtminstone i
fredstid skall anses vara behöfligt att stifta
serskilda lagar för krigsmakten och en ny
sådan lag utkommit för att gälla från och
med den 1 januari detta år, så föranledas
vi att kasta en blick på den nya krigs-
lagen för att framhålla hvad vi deruti finna
mest anmärkningsvärdt.
I 1:sta och 3:dje SS mötas vi då af den
bestämmelse, att ej allena krigsmän, utan
ock civile embets- och tjenstemän, som till-
hört armån, men tagit afsked, kunna efter
krigslagarne straffas för förseelse, begången
under tjenstetiden; äfvensom att helt och
hållet privata personer, som under krig
fått tillstånd åtfölja armån, äro underka-
stade krigslagarne i de delar som på dem
tillämplige äro, och detta, äfven för dem,
sedan de förhållanden upphört, på grund
hvaraf den tilltalade varit under denna lag
lydande. — Det ifrågavarande brottet måste
naturligtvis antingen vara af den beskaf-
fenhet att det strider mot allmän lag, och
då kan och bör det ju efter densamma
straffas; eller ock ligger det inom den sub-
tila gränsen af subordinationen och disciplin-
stadgan, och i detta fall borde väl icke
disciplinen lida någon mehn, om personen
ifråga från tjensten afgått. Rentaf rätts-
och Jagstridig förefaller oss dessa bestäm-
melsers tillämpning på privata personer.
Vid en sådan utsträckning af den militära
lagstiftningen kunna vi åtminstone icke
finna annat än att rikets ständers pröfning
är nödvändig för lagens egen laglighet.
Hvilka äro en privat persons förmän?
Skall han straffas såsom officer med vakt-
arrest, eller såsom underofficer och manskap
med fängelse vid vatten och bröd eller
med tortyren af mörk arrest?
6:te kap. S 10—12 innehålla straffbe-
stämmelser från och med disciplinstraff till
och med lifstidsfängelse och lifvets förlust
för brott sådana som nedanstående:
Högljudt, häftigt, eller på annat sätt an-
stötligt klander, på ställe der krigsfolk sam-
ladt är, emot någon öfverordnads förhål-
lande eller åtgärder;
För krigsfolks sammankomst eller råd-
plägning om faran eller olämpligheten af
krigsföretag, eller annan tjensteförrättning;
Om vådan af den ställning hvaruti krigs-
makten sig befinner; .
sOm förmans förhållanden eller åtgär-
der m. m.
Klart är, att om underordnades ofvan-
. uppräknade åtgärder föranledas af feghet,
förräderi eller sker till rikets förderf eller
skada, då äro de straffvärda; men nu kan
det också hända — och krigshistorien före-
ter otaliga exempel derpå — att det just
är befälhafvaren, som genom oskicklighet,
oduglighet, feghet eller förräderi är på väg
att skada eller förderfva riket, samt att
ofvanstående, med så hårdt straff belagda
åtgärder af underlydande, rådplägningar m.
m., just kunna förekomma olyckan häraf.