år, äfven om emigrationen icke växer, har hela landets befolkning lärt känna fördelarne af en republik sådan som Nordamerikas. Detta kan ej bortresoneras, och med nära nog matematisk visshet kan man våga säga att inom 15 år är Sverige follkomligt amerikaniseradt, d. v. s. skall flertalet af Sverges befolkning älska mera den fria republiken, än monarkien, såframt icke ett annat lif och en annan anda ingjutesiSverges styrelse och representation, med andra ord, såframt icke nationen erhåller sådana lagar, sådan lagskipning och förvaltning, som gör det angenämt eller åtminstone drägligt för invånarne att här lefva och arbeta för sin egen och fosterlandets förkofran, upplysning och förädling. Det är ett omätligt ansvar, som nu hvilar på de maktegande, hvilka, om de ock skulle förmå nedtysta dagens röster, ej kunna undgå historiens dom, kanske ej ens samtidens, i fall missnöjet i landet skulle — det Gud förbjude — yttra sig på ett mera kännbart sätt, än i det enskilda lifvet, i tidningar, på möten och genom utflyttnivgar. Till och med de moderataste åsigter här i landet börja att blifva ganska deciderade i ofvan antydda riktning, ja stundom uttalas i dem lika obevekliga och träffande sanningar, som af det egentligen republikanska partiet, om man annars kan säga, att ett dylikt parti finnes i vårt land. PSålunda skrifves i Göteborgs Handelstidnings sista ledande artikel under förra året bland annat nedanstående behbjertansvärda sanningar: Europas regenter hafva ännu, åtminstone de flesta af dem, båda sina egna och sina ättlingars öde i sina egna händer. Tyom också den rena monarki-ideen tillhör en försvunnen period, och om äfven redan det allmänna föreställningssättet börjar göra sig förtroligt med andra statsformer än den konstitutionella monarkiens, så är dock traditionens makt ännu nog stor, att monarkierua kunna Jänge derpå hvila trygga, derest de sjelfva vårda sig derom. Efterforskar man i Europas olika riken de garantier för morarkiens bestånd, som furstarna sjelfva lemra, så blir resultatet ej rätt tilltredsställande. Åtminstone anse de, som rärmare känna personerna, att detta gäller om tronföljarne. Man anför nemligen, att desse, till följd af sin uppfostran och dåliga omgifning samt falska föreställningssätt om sin position, alltför mycket införlifvat sig med de åsigter, som gå, men alltför litet med dem, som komma. Dit hör i främsta rummet militärismen. De unge furstarne uppfostras icke till ridderliga idrotter, som var medeltidens hufvuduppgift, utan till exercisbjeltar, och uppvexa alltmer i den föreställningen, att det militära lifvet är deras första och egentJiga kall. Det ligger i sakens natur, att häraf skall följa obekantskap med och underskattande af såväl det borgerliga lifvets djupa betydelse, som ock af vetenskapens och den allmänna bildningens alltmer vexande intressen. Så blifva dessa furstesöner främlingar för de folk, de en gång skola styra, hvilka de endast betrakta genom hofoch garnisons-atmosferens töcken. De falska åsigterna om regentens uppgift återverka på sederna, och så gör sig en njutvingslystnad gällande, för hvilken ingen sedelag sätter några gränser. Detta blef den absoluta monarkiens fall i Frankrike, i och med den stora revolutionea. Det skall också oundvikligen blifva de konstitutionella monarkiernas tall, derest man icke låter sig varna i tid. Höga och ädla tänkesätt, uppburna af en moralisk karakter, tillsammans födarde stora handlingar — det är hvad nationerna fordra hos sina ledande personligheter, och framförallt hos sina regenter... Der de finnas utöfvar regenten ett ofantligt inflytande, och hans makt hvilar tryggt på nationens aktning och tillgifvenhet. Der de icke finnas blir han i bästa fall tolererad, ett föremål för urskuldande medlidande med hans menskliga svaghet, ty, heter det, han är ju ej annat än en menniska. Öfvergår åter denna brist till positiva laster, så är grunden undergräfd soch fallet blir blott en tidsfråga. nr ma rrm mma XXX X—XXX—XXXXXXXRXORRROORR