år, äfven om emigrationen icke växer, har hela
landets befolkning lärt känna fördelarne af en
republik sådan som Nordamerikas. Detta kan
ej bortresoneras, och med nära nog matematisk
visshet kan man våga säga att inom 15 år är
Sverige follkomligt amerikaniseradt, d. v. s.
skall flertalet af Sverges befolkning älska mera
den fria republiken, än monarkien, såframt icke
ett annat lif och en annan anda ingjutesiSver-
ges styrelse och representation, med andra ord,
såframt icke nationen erhåller sådana lagar,
sådan lagskipning och förvaltning, som gör det
angenämt eller åtminstone drägligt för invå-
narne att här lefva och arbeta för sin egen och
fosterlandets förkofran, upplysning och föräd-
ling. Det är ett omätligt ansvar, som nu hvi-
lar på de maktegande, hvilka, om de ock skulle
förmå nedtysta dagens röster, ej kunna undgå
historiens dom, kanske ej ens samtidens, i fall
missnöjet i landet skulle — det Gud förbjude —
yttra sig på ett mera kännbart sätt, än i det
enskilda lifvet, i tidningar, på möten och genom
utflyttnivgar.
Till och med de moderataste åsigter här i
landet börja att blifva ganska deciderade i ofvan
antydda riktning, ja stundom uttalas i dem
lika obevekliga och träffande sanningar, som af
det egentligen republikanska partiet, om man
annars kan säga, att ett dylikt parti finnes i
vårt land. PSålunda skrifves i Göteborgs Han-
delstidnings sista ledande artikel under förra
året bland annat nedanstående behbjertansvärda
sanningar:
Europas regenter hafva ännu, åtminstone de
flesta af dem, båda sina egna och sina ättlin-
gars öde i sina egna händer. Tyom också den
rena monarki-ideen tillhör en försvunnen period,
och om äfven redan det allmänna föreställnings-
sättet börjar göra sig förtroligt med andra stats-
former än den konstitutionella monarkiens, så
är dock traditionens makt ännu nog stor, att
monarkierua kunna Jänge derpå hvila trygga,
derest de sjelfva vårda sig derom.
Efterforskar man i Europas olika riken de
garantier för morarkiens bestånd, som furstarna
sjelfva lemra, så blir resultatet ej rätt tilltreds-
ställande. Åtminstone anse de, som rärmare
känna personerna, att detta gäller om tronföl-
jarne.
Man anför nemligen, att desse, till följd af
sin uppfostran och dåliga omgifning samt falska
föreställningssätt om sin position, alltför mycket
införlifvat sig med de åsigter, som gå, men
alltför litet med dem, som komma. Dit hör i
främsta rummet militärismen. De unge furstarne
uppfostras icke till ridderliga idrotter, som var
medeltidens hufvuduppgift, utan till exercisbjel-
tar, och uppvexa alltmer i den föreställningen,
att det militära lifvet är deras första och egent-
Jiga kall. Det ligger i sakens natur, att häraf
skall följa obekantskap med och underskattande
af såväl det borgerliga lifvets djupa betydelse,
som ock af vetenskapens och den allmänna bild-
ningens alltmer vexande intressen. Så blifva
dessa furstesöner främlingar för de folk, de
en gång skola styra, hvilka de endast be-
trakta genom hof- och garnisons-atmosferens
töcken.
De falska åsigterna om regentens uppgift åter-
verka på sederna, och så gör sig en njutvings-
lystnad gällande, för hvilken ingen sedelag sät-
ter några gränser.
Detta blef den absoluta monarkiens fall i
Frankrike, i och med den stora revolutionea.
Det skall också oundvikligen blifva de konsti-
tutionella monarkiernas tall, derest man icke
låter sig varna i tid.
Höga och ädla tänkesätt, uppburna af en mo-
ralisk karakter, tillsammans födarde stora hand-
lingar — det är hvad nationerna fordra hos
sina ledande personligheter, och framförallt hos
sina regenter... Der de finnas utöfvar regenten
ett ofantligt inflytande, och hans makt hvilar
tryggt på nationens aktning och tillgifvenhet.
Der de icke finnas blir han i bästa fall tole-
rerad, ett föremål för urskuldande medlidande
med hans menskliga svaghet, ty, heter det, han
är ju ej annat än en menniska. Öfvergår åter
denna brist till positiva laster, så är grunden
undergräfd soch fallet blir blott en tidsfråga.
nr ma rrm mma XXX X—XXX—XXXXXXXRXORRROORR