man ännu icke anträffat dylika hos detta mi-
neral här på jorden. Äfven meteorjernets massa
är väsendtligt olika det på jorden förekommande,
gedigna eller ur malm med konst framställ-
da jernetr, och detta dels genom dess beskaf-
fenhet, dels genom de deri förekommande
blandningarna. Redan i början af detta århun-
drade fann man att i meteorstenarne förekom
nickel, en metall, som på jorden endast före-
finnes i förening med andra ämnen. Sedrare
fann man i meteorstenarne en hel följd af olika
metaller t. ex. koksalt, koppar, tenn, mangan
m. fi. Dertill sälla sig ännu andra ämnen, så-
som svafvel, fosfor, silicium, hvilka äfven finnas
i vårt med konst framställda jern.
Meteorjern har man endast sällan sett falla.
Första gången såg man år 1751 vid Agram en
jernmassa nedfalla från rymden. Den vägde
75 skålp. Dessförutom har man iakttagit en-
dast två fall: den 1 angusti 1835 i Tenessce
ocn den 14 juli 1847 vid Braunau i Böhmen.
Deremot har man på många ställen funnit jeru-
massor, hvilka sedermera genom sin kemiska
sammansättning och sin fysiska beskaffenhet
visat sig vara metcorjern, och alltså förr mäste
hafva nedfallit. Bland de mest bekanta är det
meteorjern, som 1749 upptäcktes i Siberien och
af Pallas fördes till Petersburg. Massan hade
ursprungligen en vigt af 1,600 ryska skålp.
(1 ryskt pund — 96,, sv. ort), och en qvarlefva
deraf, vägande 1,270 skålp. finns ännu qvar i
samlingarno i Petersburg. r 1805 fann man
vid Priser ett stycke meteorjern, som vägde
3,300 skålp., men som till större delen uppsmäl-
tes i en närbelägen hytta. Ännu större var
den massa af meteorjern, som man 1784 upp-
täckte i Brasilien, och hvars vigt uppskattades
till 173 centner.
Meteorstenar och eldkulor hafva stundom för-
Orsakat ganska stora skador, och historien har
bevarat flera berättelser om sådane. Så blef
en italiensk munk på 1640-talet dödad af en
aörolith, och en svensk sjökapten, avställd i
holländsk-ostindiska kompaniets tjenst, fick två
man af sin besättning dödade af en meteorsten.
Flera eidsvådor hafva äfven blifvit förorsa-
kade af glödande meteorstenar.
Meteorstenarna innehålla hufvudsakligen föl-
jande mineralier: augit, anortliet, magnetkis,
chromjern, olivin, quartz, fosfornickel-jern och
några andra. Meteorstenarsa och meteorjernet
äro genom öfvergångar förbundna med hvaran-
dra, i det att meteorstenarne i sig innesluta ge-
diget jern i större eller mindre mängd af samma
beskaffenhet; man uppmärksammas härå genom
talrika bruna rostfläckar, hvilka förefinnas på
de pgråhvita stenarue. IEndast få meteorsterar
innehålla alls icko gediget jern. Till dem höra
de stenar, hvilka under ett ljudligt buller, lik-
nande ett kanonskott, den 22 maj 1808 under
åtta minuters tid nedföllo vid Stannern och der
bildade ett formligt stenregn. Mer än hundra
stenar af i medeltal 1 till 3 skålp:s vigt upp-
samlades.
Den kemiska undersökningen har ännu icke
lyckats framställa något på jorden obekant ele-
ment i meteorstenarne; dock äro mineralieraa
af en hittills okänd sammansättning. Stort upp-
seende gjorde med rätta en undersökning af
Wöhler, genom hvilken påvisades närvaron af
en kolbaltig substans, som otvifvelaktigt är af
organiskt ursprung, i meteorstenen från Kaba i
Ungern, Ehuru de organiska substanserra för-
delas genom högre temperatur och meteor-
stenen föll under utveckling af stark värre för-
stördes dock icke denna substans i dess inre,
ty den tidrymd, under hvilken stenen var ut-
satt för en högre temperatur måste ba varit
mycket kort. Värmen förmådde icke tränga
till det inre, och endast den yttre papperstunna
skorpan smältes. En liknande substans fann
Wöhler äfven i en annan meteorsten, som hade
nedfallit på Goda-hopps-udden. Andra kolhal-
tiga föreningar finnas i meteorstenarna från
Alais och Orgueil.
RPS RSRIKOENSEOOR SNES VORE NERE