dringsman och derföre icke vidaro brytt sig
om honom. Han synes icke hafva saknat hvar-
ken aktning eller vänner, enär de3sa varit be-
redda att genom sammanskott frivilligt godt-
göra hans iråkade balans, som Järer uppgå till
omkring 4000 rår (i st. f. 400, som först berät-
tades). Han efterlemnar hustru och ett tolf-
årigt barn. Hans mor och svärmor samt syster
hafva bott hos honom.
Det berättas äfven om en annan lika olycklig
man här i trakten, en arbetare, som intagit gift
och derizenom Jjutit döden. Den olycklige skall,
efter giftets intagande, i sällskap med en kam-,
rat begifvit sig til en ölkrog, bjudit denne
någon förtäring och uppmanat horom att dricka,
emedan det var sista gången de dracko till-
sammans. Olyckligt äktenskap antages vara
förnämsta driffjedorn till det sorgliga tilltaget.
Apropos sorgliga händelser, berättas med
anspråk på trovärdigbet om ett verkligt offerbåal,
som skulle hafva blifvit arstäldt någonstädes på
Käålmårdsskogen sjelfva juldags- eller julaftons-
morgonen. Dervid skall hafva tillgätt såluda,
att en bonde från Skedevi socken låtit samman-
föra 3:10 lass, får-rist och deruti vid on i
marken nedslagen påle fastbundit en lefvande
gurasc, hvarefter rishbögen blifvit antänd. Någon,
som tyckt dot vara synd om kräket, som pi-
nades i elden, skall hafva mot åetsammna aflos-
sat ett bösskott. Händelsen lärer hafva för-
anledts genom missförstånd af någon bibelvers,
som bjuder, att ett offer årligen skall offras, och
det säges t. o. m. att bonden velat offra sin
bästa oxe, men att detta blitvit afstyrkt af någon
äldre anförvandt.
Walla är ej beläget så särdeles långt från
sockenkyrkan, Sköldinge. Det oaktadt har man
här uppfört ett särskildt kapell eller s. k. böne-
hus. Detta kapell är dock icke kommunens.
Det är bekoztaat af en — arbetare. Någon
ständig prest är här icke heller anställd, men
litet emellanåt uppträda sådana folktalare, hvilka
icke tillåtas tala i sockenkyrkan. Dessa, lika-
som sockenpresterna, äro olika begåfvade; men
de hafva dock i allmänhet någonting tilldra-
gande, som kyrkopresterna — åtminstone vissa
af dem — sakna. Då man tager i beräkning,
att de flesta af dessa fria talare sakna annan
bildning, än de genom sjelistudium kunnat till-
egna sig, måste man i sanuing förvånas öfver
den tavkereda, klarhet och bevisningsförmåga
större delen ai dem ådagalägga, utan att be-
gagna sig af annat koncept än bibeln. Om konr-
ceptet skulle ryckas undan våra kyrkoprester,
befara vi, att mången af dem skulle reda sig
sig sämre, än dessa olärde folktalare.
Hutvudsaken härvidlag torde dock böra anses
vara mindre sjelfva talet, talaren, predikanten
eller han3 skicklighet och gåfvor, än just det
inflytande, den verkan predikardet utöfvar på
de skaror, som samlas att höra. Det har må-
hända icke utan skäl anmärkts, att då våra
kyrkopresters tal, i allmänhet taget, icke ut-
öfra något siags inflytande, utan, såsom de
sjelfva klaga, åhörarne gå likadana från som
till både kyrka och altare, de fria, olärda talarne
verkligen mäktigt inverka på sina åhörare.
En annan sak är det, huruvida detta infly-
tande är till godt eller ondt. Man har gerna
velat påstå det sednare. Så säges, att läsarno —
ty de benämnas så, hos hvilka den fria ta-
larens infytande gör sig gällande — försumma
arbetet, äro kärlekslösa, skrymtaktiga, skenhe-
liga, samt slutligen tungsiata och vurmiga. — Man
har här i orten temligen godt tillfälle att lära
känna dessa läsare, men såvidt vi kunnat ut-
röna, tyckes nästan alltsammans vara förtal.
Nog läsa de emellanåt, men icke ens så myc-
ket, att de derigenom utmärka sig framför andra
menniskor. Vid första påseendet förefalla en
del af dom något enfaldiga; men samtalar
man med dem, får man erfara, att de ega fullt
ut, om icke mera, stadga och mognad i omdö-
met än andra i samma yttre ställning. Väl se
de något slutna ut och blifva det ännu mera i
gällskaper, der skämt och löje göra sig gällande,
och de sky gerna samlingar, der dryckenskap,
dans och kortspel öfvas; men nöjen och njut-
ningar af ädlare art ha de ingenting emot.
I deras ensamhet kan man väl påträffa dem i
knäböjande ställning, men för, öfrigt hafva vi
icke funnit något anstötligt i deras sätt att
vara. Hvad arbetsamhet och trohet beträffar,
hafva vi märkt att dessa egenskaper oftare
påträffas bland läsare än andra, och aldrig ser
man en rätt läsare drucken, eller hör honom
svärja och gräla. Väl finnes exemplar af
4läsaref, som utmärka sig för snikenhet, lättja
och andra däligheter, men vid närmare under-
sökning skall man merändels finna, att sådana
i själ och hjerta aldrig tillhört läsarnes klass,
ehuru de af någon anledning kommit att be-
traktas så. Dylika verkliga skrymtare får man
noga skilja från de rätta s. k. läsarne, om man
vill vara rättvis i sitt omdöme.
Slutligen har man trott sig under masken af
fromhet hos läsarne spåra politiska agitationer.
Detta våga vi dock påstå, är ett fullkomligt
misstag. De rätta läsarne äro, så vidt det varit
oss möjligt bär uppfatta saken, med ett ord
sagdt, sannt fromma menniskor.
Följer man förstnämnda väg härifrån söder
om banan, der han från henne utgår i nästan
vinkelrät riktning, kommer man snart till Lerbo-
gränsen.
En väg till venster leder till Lerbo kyrka,
som skall vara mycket gammal, ehura ombygd
för 100 år sedan. Dess inre, som är prydligt,
förvarar liket efter en på sin tid mäktig herre,
Gotthard W. Marchs von Wiärtemberg. Egendo-
men Gotthardsberg påminner om samma herres
namn IT cacknan finnag två handalchadar