I helgdagsmorgonen fann han alla sina hästar stånarras att kyssa — huskatten, allt till de närvarandes stora förlustelae. Bondbarnen på landet bli sällan skrämda af någon julbock, icke heller händer det ofta att de få nöjet dansa kring någon julgran, det är endast i prestgården man: har råd bestå sig med dylika lyxar. tiklar, men deremot få d2 gerna vara med icen ärlig skånsk svängpolska, som arrangeras och anföres af far och mor sjelfva och hvartill pigor och drängar vanligtvis bestå musiken. Under lekar, skämt och upptåg fortgår sålunda jaulattonen, tills det blir tid att åter sätta sig till bordet för intagande af s. k. qvällsvard, då grötrimmen skola fabriceras. Dessa bli sällan, då de icke på förhand äro hopsatte, lyckade, men gröten smakar lika godt för det och man skrattar åt befängdheterna lika bjertligt som om da varit genuina qvickheter. Farsgubben börjar godt iag och hor honom följer hela skaran af barn och tjenstefolk. Men skämtet har sin tid och då det tar slut vidtager andakten, ty det religiösa får icke åsidosättas. Så många klara som man tagit till lutfisken, så många julpsalmer skall man sjunga efteråt, åtminstore tage: det ena på många ställen till norm för det andra. Förr brakade man om julen bädda sg k. syskon, som bestod deri, att man i stugan inbar em del halmkärfvar, hvilka utbreddes på golfvet och hvarpå allt hu2ets folk lade sig huller om buller att sofva, men om ock denna sed på ett och annat båll ännu existerar, så har den dock mestadels upphört i Skåne, liksom en del andra mindre vackra bruk, som mera vittua om råhet och okynne. För att gifva läsaren ett begrepp om huru långt man i den vägen kunde gå, vill jag eadast anföra ett exempel. Det hände ofta att grannens drängar, isynnerhet om de hyste agg till andra tjenare eller dessas husbönder, om natten zmögo sig in i den hatades byggnader och tillställde hvarjehanda put3, ju gröfra desz bättre. Mången gång då bonden steg upp på ende bakfram i spiltan, tjuren sadlad och iklädd full mundering, färdig till ridt, svansarne uppbundna på alla fäkreaturen och stundom nhalfva gödselhögen inkastad i stallet. Dessa och många andra oseder, som endast vittna om råhet och onda böjelser, ha försvunnit i samma mån som civilisationen blifvit utbredd och folkupplysningen stigit. En osed, som ännu existerar, men som, tillfölje af de många och stora olyckor den förorsakar, borde allvarligt bestraffas, är den, att drängar och ynglingar under helgdagsaftnarne Springa omkring i bondgårdarne och skjuta lösa skott med sg. k. puffertar, en sorts mindre pistoler. Det är nästan en skyldighet för hvar och en, som har en käresta, att gifva henne en smäll på helgdagsaftonen, och derigenom bereder han sig äfven tillfälle att komma i närheten af det älskade föremålet. Sedan skottet afbrunnit, springa nemligen alla innevarande ut för att taga fast skytten, som nu bjudes in på traktering och intages med i lekarne för hela aftonen. Det är ofta det första kännetecknet till att en yngling älskar en flicka, då han instkller sig i hennes faders gård och egnar henne sin hyllning medelst en stark julasmäll, och det är ofta först efter denna som den platoniska kärleken bryter lös emellan de unga tu, som kunnat gå hela år och sepå kvaratdra utan att det blifvit närmare. Det ligger onekligen en viss romantik i detta sätt att fria, men icke desto mindre är det en osed, som är fördömlig tillfölje af-de olyckor den stundom medför och hvarigenom mången sett sin gård sjelfva helgdagsaftonen gå upp i rök, eller skytten fått sina lemmar stympade för hela lifvet. Redan vid första hangället juldagsmorgonen skynda sig bynzs drängar att ånyo ringa och kimma i kyrktornet, hvilket sedan upprepas hvarje helgdagsmorgon och afton underhela julen. Den morgonen bjudas alla tjenarno i den förmögna bondgården kaffe med hyvetebröd på sängen, innan de ännu uppstigit. Den artigheten bevisas dem icke mer än samma gång under det årets lopp. Ibland hålles ottesång i bondkyrkorna, och då skola naturligtvis alla som kunna det dit, men i alla händelser anses det som hvarje husfaders pligt att såväl juldagen som nyårsoch trettondedagen bevista högmessan, då nästan alltid församlingsprostarne och kyrkoherdarne sjelfva förrätta gudstjensten, om än kaplanaer och adjunkter sköta själavården under hela den öfriga delen af året. Landtfolket i allmänhet är, att döma af dess flitiga kyrkgåvg, mycket religiöst af sig, och i hemmet läsas oftast endast religiösa skrifter och gamla postillor. Om vetenskapliga böcker, för att nu icke nämna politiska skrifter, och tillochmed romaner, kar man i de lägre klasserna och ute på rama bondlandet änru föga kännedom. . Man lär sin kateches utantill i skolan, får en aning om biblisk historia samt lär sig ytterligare några psalmer eller några kapitel i nya testamentet, då man beredes till sin första nattvardsgång, kastar derpå böckerna ifrån sig tilldess presten lyser på husförhör, då man ånyo söker upp sin långförklaring och rabblar igenom de gamla utanlexorna så man kan dem försvarligt, får beröm af presten för sitt välförhållande, slår så ihop den isen Hå ett år. Dertill inskränker ecentke ja (YA fal DD ER TN AN OK AR de Jr