I helgdagsmorgonen fann han alla sina hästar stå-
narras att kyssa — huskatten, allt till de när-
- varandes stora förlustelae. Bondbarnen på lan-
det bli sällan skrämda af någon julbock, icke
heller händer det ofta att de få nöjet dansa
kring någon julgran, det är endast i prestgår-
den man: har råd bestå sig med dylika lyxar-
. tiklar, men deremot få d2 gerna vara med icen
ärlig skånsk svängpolska, som arrangeras och
anföres af far och mor sjelfva och hvartill pigor
och drängar vanligtvis bestå musiken.
Under lekar, skämt och upptåg fortgår så-
lunda jaulattonen, tills det blir tid att åter sätta
sig till bordet för intagande af s. k. qvällsvard,
då grötrimmen skola fabriceras. Dessa bli säl-
lan, då de icke på förhand äro hopsatte, lyc-
kade, men gröten smakar lika godt för det och
man skrattar åt befängdheterna lika bjertligt
som om da varit genuina qvickheter. Farsgub-
ben börjar godt iag och hor honom följer hela
skaran af barn och tjenstefolk. Men skämtet
har sin tid och då det tar slut vidtager andak-
ten, ty det religiösa får icke åsidosättas. Så
många klara som man tagit till lutfisken, så
många julpsalmer skall man sjunga efteråt, åt-
minstore tage: det ena på många ställen till
norm för det andra. Förr brakade man om
julen bädda sg k. syskon, som bestod deri,
att man i stugan inbar em del halmkärfvar,
hvilka utbreddes på golfvet och hvarpå allt hu-
2ets folk lade sig huller om buller att sofva,
men om ock denna sed på ett och annat båll
ännu existerar, så har den dock mestadels upp-
hört i Skåne, liksom en del andra mindre
vackra bruk, som mera vittua om råhet och
okynne.
För att gifva läsaren ett begrepp om huru
långt man i den vägen kunde gå, vill jag ea-
dast anföra ett exempel. Det hände ofta att
grannens drängar, isynnerhet om de hyste agg
till andra tjenare eller dessas husbönder, om
natten zmögo sig in i den hatades byggnader
och tillställde hvarjehanda put3, ju gröfra desz
bättre. Mången gång då bonden steg upp på
ende bakfram i spiltan, tjuren sadlad och iklädd
full mundering, färdig till ridt, svansarne upp-
bundna på alla fäkreaturen och stundom nhalfva
gödselhögen inkastad i stallet. Dessa och många
andra oseder, som endast vittna om råhet och
onda böjelser, ha försvunnit i samma mån som
civilisationen blifvit utbredd och folkupplysnin-
gen stigit.
En osed, som ännu existerar, men som, till-
följe af de många och stora olyckor den föror-
sakar, borde allvarligt bestraffas, är den, att
drängar och ynglingar under helgdagsaftnarne
Springa omkring i bondgårdarne och skjuta lösa
skott med sg. k. puffertar, en sorts mindre pi-
stoler. Det är nästan en skyldighet för hvar
och en, som har en käresta, att gifva henne en
smäll på helgdagsaftonen, och derigenom bere-
der han sig äfven tillfälle att komma i närhe-
ten af det älskade föremålet. Sedan skottet
afbrunnit, springa nemligen alla innevarande ut
för att taga fast skytten, som nu bjudes in på
traktering och intages med i lekarne för hela
aftonen. Det är ofta det första kännetecknet
till att en yngling älskar en flicka, då han
instkller sig i hennes faders gård och egnar
henne sin hyllning medelst en stark julasmäll,
och det är ofta först efter denna som den pla-
toniska kärleken bryter lös emellan de unga
tu, som kunnat gå hela år och sepå kvaratdra
utan att det blifvit närmare. Det ligger onek-
ligen en viss romantik i detta sätt att fria, men
icke desto mindre är det en osed, som är för-
dömlig tillfölje af-de olyckor den stundom med-
för och hvarigenom mången sett sin gård sjelfva
helgdagsaftonen gå upp i rök, eller skytten fått
sina lemmar stympade för hela lifvet.
Redan vid första hangället juldagsmorgonen
skynda sig bynzs drängar att ånyo ringa och
kimma i kyrktornet, hvilket sedan upprepas
hvarje helgdagsmorgon och afton under- hela
julen. Den morgonen bjudas alla tjenarno i
den förmögna bondgården kaffe med hyvetebröd
på sängen, innan de ännu uppstigit. Den ar-
tigheten bevisas dem icke mer än samma gång
under det årets lopp. Ibland hålles ottesång
i bondkyrkorna, och då skola naturligtvis alla
som kunna det dit, men i alla händelser anses
det som hvarje husfaders pligt att såväl jul-
dagen som nyårs- och trettondedagen bevista
högmessan, då nästan alltid församlingspro-
starne och kyrkoherdarne sjelfva förrätta guds-
tjensten, om än kaplanaer och adjunkter sköta
själavården under hela den öfriga delen af året.
Landtfolket i allmänhet är, att döma af dess
flitiga kyrkgåvg, mycket religiöst af sig, och i
hemmet läsas oftast endast religiösa skrifter
och gamla postillor. Om vetenskapliga böc-
ker, för att nu icke nämna politiska skrifter,
och tillochmed romaner, kar man i de lägre
klasserna och ute på rama bondlandet änru
föga kännedom. . Man lär sin kateches utantill
i skolan, får en aning om biblisk historia samt
lär sig ytterligare några psalmer eller några
kapitel i nya testamentet, då man beredes till
sin första nattvardsgång, kastar derpå böc-
kerna ifrån sig tilldess presten lyser på hus-
förhör, då man ånyo söker upp sin långför-
klaring och rabblar igenom de gamla utan-
lexorna så man kan dem försvarligt, får beröm
af presten för sitt välförhållande, slår så ihop
den isen Hå ett år. Dertill inskränker ecent-
ke ja (YA fal DD ER TN AN OK AR de Jr