och ingen är mera belåten än hon, då allt är öfverstökadt och rätterna sättas fram på bordet. Julafton anses nästan högtidligare än sjelfva Juoldagen. Firandat deraf börjar vid middagstiden, då allt arbete för dagen upphör. Den dagen äte: på de flesta ställen i Skåne till middag en rätt, som benämnes helt enkelt skådebröd, men detta med orätt, ty bönderna nöja sig visst icke med blotta åskådningen deraf; tvärtorr inmyndiga de så bastanta portioner, att det vill synas som vore det den mest välsmakande rätt de niutit under hela året. Den består af siktadt rågmjölsbröd, inkokt i flott och simmande i sådant då det serveras i stora lerfat, som sätta: midt på bordet. Härteager hvar och en sin skifva och doppar så i flottet efter som han äter undan. Denna rätt serveras icke mer än denna gång på det året, men har då en strykande afsättning. Efter middagen börjar den stora rengöringsprocessen, hvari alla skola deltaga. Då värmes vanligtvis en hel gryta full med vatten, och nu blir det ett såpande, ett tvättande och ett goidande utan liste, Månget årsgammalt förråd på en ärlig tröskemansnecke får nu gifva vita för de ingredienser som ingå i Sewans aromatiskt wälluktande kryddtvå! i Malmö, och mången okammad peruk, som icke på den sista månaden fått sin behöriga ans, blir nu tilltvålad som en presthaka i en barberareverkstad och finkammad som en professorstupö. Derefter ikläder sig: hvar och en sina nyaste söndagseftermiddagsbyxor, för att bli så gentil som möjligt, mon husbondefar är änau sysselsatt med att gifva alla fökreaturen saltlake på det de må få bättre aptit, så för vålt som för torrt. Det är husbondens sista göra, ty ået gamla vackra bruket att till foglarne sätta en sädeskärtve på Julaftonen har mestadels upphört i Skåne. Nu samlas en stor del af byens ungdom på kyrkbacken, för att bege sig upp i kyrktoraet och ringa i kyrkklockornoa, tillkännagifvande att julen är inne. Efter en half timmas tid upphör ringrivgenr, då de närvarande foga sig ned och med kläppen börja hamra på brädden af kyrkklockorna, hvilket kallas att kimma. Det starka ljud, som härigenom framkallas, ger ett serdeles högtidligt intryck, då det dallrande tränger sig fram i bygd och byar. Sedan härmed fortsatts en stund börjar ånyo ringningon, så åter kimning 0. s. V., hvilket fortgår under ett par timmars tid, hvarefter hvar och en beger sig hem, sedan först en mängd skott, under namn af Sjulasmällar, blifvit aflossade mot kyrkmuren. Hvarigenom detta bruk af skjutande uppkommit, vet man icke, men det sker förmodligen blott för att gifva ökad vigt åt stundens högtidlighet. tminstone är detta troligare än den gamla versionen, som påstår satt det sker för att hålla hin båle, som skulle frukta krutrök, från kyrkan under julhelgen. Seden är ärfd från den tid man icke minnes. Redan i skymningen, som vid denna tid inträffar såder vid fyratiden, tändas två julljus, som ställas på bordot i stugan, hvarest nu allt husets folk församlas, för att gemensamt tillbringa Julaftonen på muntraste och bästa sätt. Den qvällen får ingen vara trumpen, och det är endast undantagsvis, som bondbarnen den aftonen få risbasta (detta missöde har likväl en gång händt mig), hvilket annars ännu är så godt som hvardagsmät. Barn ska ha dugstigt stryk — är regeln — annars blir det in:genting med dem, och i detta fall åtminstone :äro bönderna konseqventa, ty alla få något. Sedan nu alla från husfadren till tröskemannen och vallgossen blifvit församlade i stugan, börjar matmodern uppduka sina rariteter. Nu synes det bäst hvad hon haft att göra, ty en sådan massa mat, hvarmed bordet nu belastas, skall minsann tid till att laga i ordning. Också skall det vara något då det skall räcka till för glupska magar. icke allenast för denna afton, utan äfven för hela Juldagen och till middagen Annandagen, ty förr göres icke tablerase, utan står maten under hela den tiden på bordet. Stora brunstekta skinkor. på ofantliga lerfat prunka bredvid väldiga karotter med insyltade saker af allehanda slag och beskaffenhst, och folket får gå till och från när det behagar. Skäningen är känd för att vilja ha mrejen mad och go mad och mad i rättan ti, och detta är just en tid efter hans sinne. Förhållandet har också gifvet anledning till följande prisande versstump: Julafton och julada Ha vi så godt som vi vilja ha, Men när det så blir anndjul, Då gömmer mor sitt goa sul. — (Sofvel.) Det är en visa som är känd förmodligen öfver hela Skåne. Att husbondefolket i Skåne icko endast om julen utan alltid äter vid samma bord och tillsammans med tjenstefolket — är en omständighet, som är prisvärd och som gör tjeraren belåten, om det äa stundom skulle vara terfligt nog. Hvar och en har sin bestämda plats vid bordet liksom sin egen matsked, behörigen märkt för att igenkännas, och bonafar har sin vid öfversta bordändån. Fordom skulle hvar och en, som blef bjuden tiil kalas, bröllop eller barnsöl, sjelf bära knif och sked med sig för att begagna vid måltiderna, och dessa matvapen buros då i ett segelgarn om halsen. Längst höll sig detta bruk på Hven, men existerar icke heller der numera. Den måltid som ätes i skymningen kallas på äkta skånska mörkesmad, och sedan den Julaftonen blifvit väl expedierad börjas jul-lekarne, hvaribland Underleken, Gömma ringen, tTaga blindbock, Fria på narri