Posxttidningens officiella afdelning innehöll i lördags underrättelse a!t majoren i armåen, ryttmästaren vid ligardet till häst friherre Joachim Tawast Beck-Friis blifvit utnämnd till adjutant hos ko: ungen, och att denna utnämning skett i fredags. Som en och annan af våra läsare torde erinra sig, har i denna tidring redan för flera veckor sedan omtalats ett ofvannämnda utmärkelse blifvit tilldelad friherre Beck-Friii. Vår notis måste således synas ha varit förhastad, eburu den nu blifvit stadfästad. Förhållandet härmed är att utnämningen redan den 11 december var så afgjord, så vidt på konungen berodde, ett vi skulle kunna visa svart på hvitt å densamma. Men innan follmakten, eller hvad en fullmakt motsvarande handlirg kallas i dylikt fall blef utfärdad mötte, efter hvad som i militära kretsar berättas, utnämningen motsånd från ett håll, som till och med korungen måste fästa ett visst afseende vid. Deita motstånd har förmodligen blifvit öfvervuvnet — eller föraktadt — eftersom utnämningen nu skett och blifvit offentliggjord, sedan man förmodligen föreställt sig att oppträdena den 28, 29 och 30 november fallit i glömska. Allmänheten torde taga för gifvet att den friherre Beck-Friis vederfarna, under nuvarande stämning och förhållanden icke afundsvärda och troligen ej af hr Beck-Friis eftersträfvade ntmärkelsen skall utgöra belöning för hans medverkan vid det tillfälle, då hufvudstadens befolkning af hr öfverståthållaren för några pojkars ofog försattes i ett undantagstillstånd, nära nog utom lagen eller — hvilket dermed kommer nästan på ett ut — på visst sätt under krigsartiklarve. . Men då lifgardets till häst framfart blifvit hårdt klandrad, fordrar santing och oväld att man omtatar en äfvenledes inom miiitära kretsar gärgse version om anledningen till br Beck-Friis utnämning. Den säges vara — (om verkligen så är kunna vi dock ej med någon visshet uppgifva) — att hr Beck-Friiz visat sig mycket litet böjd för att med sin trupp nedgöra de hopar som voro samlade på Carl XIII:s torg; att det var han som fordrade att upprorslagen dessförinnan skulle uppläsas; att han till och med begärde öfverstå:hållarens bestämda order om att truppen skulle svärma, (d. v. s. användas i den spriddaste ordning, hvarigenom det blef möjligt att förfölja enskilda personar ända in i portgångar); och att öfverståthållaren för allt detta antydt en obelåtenhet, för hvilken hr BeckFriis na skulle soulageras. Detta hindrar naturligtvis icke att utnämningen tili adjutant ho3 konungen äfven kan afse att tjena till coulagement för de grymma obehag hr Beck-Friis rönte vid utförandet af sitt plågsamma uppdrag, och hvilka åsyna vittnen försäkrat oss att han burit med ett nästan öfvermenskligt tålamod, ehuru de stundom voro af sådan beskaffenhet, att de verkligen starkt frestade till att taga hämnd. Ju mera som under hand transpirerat angående alla förhandlingarne i afseende på den ryktbara läktaren, desto starkare blir man förvissad om att alla de deraf följande obebagligheterna och den provisoriska rättslösheten härledde sig från öfverståthållaren hr Bfldt, som derigenom svårt förökat sitt redan förut icke ringa fel-register. Om tr Bildts ställning välförtjent blifvit mycket oangenäm genom allt hans förhållande i derna sak, så har hans höge väns och gynpnares blifvit det icke mindre, sedan denna förmåtts att lyssna till ovisa råd, både om läktarens bibehållande och hr Beck-Friis utnämning.