OOOV a
der julferierna och förlofvat sig med henne
på isen, medan hon ännu var en pensions-
flicka. Lisa ville gå i döden på, att hela
historien var osann, och grät vid blotta an-
tydningen härpå; emellertid fick hon sedan
heta Lisa Let. Den lilla, yra Lisa Let
grät ofta och skrattade ofta, men antingen
hon grät eller skrattade, så tänkte hon på
kärlek. En bisvärm af nya, underliga tan-
kar fyllde snart syskolan: sträcktes handen
ut efter någonting, så kallades detta att
fria, och föremålet svarade då antingen
ja eller ng; nålen blef förlofvad med
tråden, som offrade sig, stygn efter stygn,
för den grymme; den, som stack sig, ut-
gjöt sitt hjerteblod, den, som bytte om nål,
hade ett ostadigt sinn. Hviskade två af
flickorna med hvarandra, så var det om nå-
gonting märkligt, som hade händt dem;
snart hviskade två andra, så åter två; hvar
och en hade sin förtrogna och der funnos
hemligheter i tusental: nej, det kunde då
ingen hålla ut med i längden!
En afton i skymningen, under ett sådant
der fint regn, som man kallar dusk, stod
Petra med en schal kastad öfver hufvudet
utanför modrens hus och såg in i förstu-
gan, der en ung sjöman stod och hvisslade
på en valsmelodi. Hon höll schalen till-
samman med begge händerna tätt under
hakan, så att endast ögonen och näsan
syntes, men sjömannen märkte likväl att
Nn Re Tf