hon blinkade åt honom, och han hoppade
genast ned till henne.
— Hör, Gunnar, vill du gå med ut en
stund? — Men det regnar ju! — Pytt, är det
något att tala om för en karl! — Och så
gingo de till ett hus litet längre upp i bac-
ken. — Köp ett par bakelser och tag med
åt mig, de med gräddvisp på! — Alltid vill
du också ha bakelser. — Ja, sådana med
gräddvisp. — Han kom ut med sockerbrö-
den, hon räckte fram sin ena hand under
schalen, tog dem och fortsatte vandringen
under det hon åt. Då de kommit ofvanom
staden, sade hon, i det hon gaf honom en
liten bit bakelse: Hör, Gunnar, vi ha nu
hållit af hvarandra så mycket, vi två; jag
har alltid hållit mest af dig bland alla g0S-
gar! Du tror det inte? Men jag försäkrar,
Gunnar! Och nu är du andre styrman och
kan snart föra ett eget skepp. Nu tycker
jag, att du skulle förlofva dig, Gunnar!
Käre, äter du inte upp bakelsen? — Nej,
jag har börjat att tugga tobak. — Nå, hvad
svarar du då? — Åh, det är väl ingen
brådska? — Ingen brådska? Du skall ju
resa i öfvermorgon? — Ja, men jag kom-
mer väl igen! — Men det kan vara myc-
ket ovisst, om jag då har tillfälle, och du
vet inte hvar jag kan vara då, du! — Det
skulle således vara med dig? — Ja, Gun-
nar, det måtte du väl kunna begripa,
men du har alltid varit så dum, derför blef