i halsen ilade Petra framåt allben, som
sträckte sig utefter stranden, hon mera
sprang än gick, och modren följde sakta
efter. Då ångbåten hunnit vända i ham-
nen och stäfvade ut åt fjorden, sprang Petra
ned till sjöstranden, klättrade upp på en
hög sten och hviftade med sin näsduk.
Modren stod qvar i allen och ville ej gå
ned; ångbåten sköt förbi, Petra hviftade —
högre och högre hviftade hon, men det var
ingen som hviftade igen!
Då förmådde hon ej längre återhålla sina
känslors storm, och måste för gråts skull
söka en omväg till hemmet. Modren följde
henne, men sade ej ett ord. Det vinds-
rum, som Petra fått i dag af sin mor och
der hon hade sofvit första gången i natt
och på morgonen med så stor glädje klädt
sig i sina nya kläder, mottog henne i qväll
upplöst i gråt och utan att hon med en
blick såg sig omkring. Hon ville ej gå
ned, der sjömän och andra gäster hade
samlat sig, hon afkläddde sig konfirmations-
drägten och satte sig på sängen till dess
vatten var långt skriden — och att hafva
blifvit lvuxen syntes henne vara det olyck-
ligaste, Sem kunnat hända henne.