AA
framställde ofta för henne personerna ur
bibeln och verldshistorien på ett sätt, att
tanken leddes på den kallelse, som Gud
hade nedlagt hos dem. Han dröjde vid
Saul, som vildt dref omkring, och vid en
sådan gosse som David, hvilken vaktade
sin faders hjord, till dess Samuel kom och
lade Herrans hand på dem. Starkast för-
nams dock denna kallelse, då Kristus gick
på jorden, då han stannade vid fiskläget
och kallade. Den fattige fiskaren stod upp
och följde med, följde till nöd som till
död, men alltid med glädje; ty känslan af
vår kallelse uppehåller oss genom lifvets
alla vedervärdigheter.
Denna tanke följde henne öfverallt, och
hon kunde snart ej längre hålla ut med
den, utan frågade honom om sin egen kul-
lelse. Han såg på henne, ty hon rodnade
dervid, och svarade sedan, att genom ar-
bete vinner man först visshet om sitt kall;
det kan vara stort eller litet, men det fin-
nes derför för alla. Nu greps hon af en utom-
ordentlig ifver; den gaf henne en fullvuxen
menniskas krafter till arbete, den qväfde
hennes håg för lekar och afmagrade henne
sjelf. Hon började äfven längta efter äfven-
tyr: att klippa af sitt hår, att kläda sig
som pojke, att draga ut och strida! Men
då hennes lärare en dag yttrade, att hen-
nes hår var vackert, endast hon ville kamma
- gldantligt, blef håret henne kärt, och