det praktiska reformsträfvandet, det förutsatte, en-
ligt ialarens mening, ingalunda en så ensidig teo-
retisk eller s. k. doktrinär uppfattning, att man
derföre :beböfver tro sig kunna eller, om det vore
möjligt, ens böra i ett slag hortsopa samhillsin-
rättningar, som vuxit sekler igenom och derigenom
vunnit sin styrka? j
Och slutligen, om man ur en uppställd politisk
princip utdroge ända till de yttersta konseqven-
serna, så dels yore det ett lämpligt förfarande, för
att genom de sednare pröfva den förras riktighet,
dels vore det ej derföre nödvändigt att undanskjuta
den erfarenhet, all historia gifver vid handen, att
de nya id6ernas förverkligande tryggast sker steg
för steg, och att för dem först och främst bör ge-
nom : flitigt arbete -törberedas den. tänkesättens
andliga jordmån, i hvilken de kunna slå rötter, som
stå starka mot hvarje reaktion och trotsa tidens
skiften.
Om man ginge att tillämpa dessa allmänna satser
på några särskilda frågor, som för närvarande stå
högt upp på de allmänna intressenas föredragnings-
lista, så mötte först det oafvisliga yrkandet om
reform af nuvarande bestämmelser för den kom-
muwnala rösträtten. Talaren vore visserligen djupt
öfvertygad, att personlighetsprincipen vore den in-
nersta drifkraften i hela det moderna odlingsarbes-
tet, och att den, rätt fattad — d. v. g.i betydel-;!
sen af lika rätt för hvarje aktiv statsborgare — en
gång skall göra sig gällande på nu ifrågavårande
område. Men talarens kärlek till denna id6 vore
icke så platonisk, att han, för nöjet blott att få
proklamera den eller på papperet ådagalägga dess
teoretiska giltighet, ville säga nej till en verklig
och väsentlig förbittring genom en graderad skala,
om en sådan reform erbjödes. Möjligen kunna
undantagsfall gifvas, då det är politiskt försvarligt,
ja riktigt att ej antäga en half eller fjerdedels
reform, då nemligen, när man med visshet kunde
förutse, att den lilla och föga eller intet betydande
eftergift, som stode till buds, blott skulle undan-
skjuta den genomgripande reform, som vore af
nöden och som eljest med en smula tålamod stode
att vinna. Men sådana fall vore säkerligen säll-
synta, och i detta vore det goda, som genom en
medelvägsreform kan uppnås, alltför vigtigt, ja
oumbirligt, för att talaren kunde: anse tillåtligt att
försmå detsamma under dång och fåfäng. väntan på
det bästa. För den talrika medborgareklass skull,
som för närvarande är beröfvad hvarje annat än
ett blott nominelt inflytande å vården om de kom-
munala angeligenbeterna, och hvilkens rätt och
intresse derigenom stode i: fara att förbises: och
missvårdas; — för den medborgerliga andans, för
den medborgerliga endrägtens skull ansåge sig tala-
ren oberättigad att afvisa en reform, som innebnre
en verklig förbättring, om-den än icke-principielt
vore fullt tillfredsställande. .
Talaren hade niimnt: medborgerlig anda och
endrägt. Detta ledde blicken till ett annat sam-
hällslifvets område, der man ännu envisas att upp-
rätthålla klass-skilnad och splittra folkets enhets-
känsla och deraf beroende kraft — nemligen det
religiösa. Detta, att staten vill befalla öfverindi-
videns tro och göra hang medborgerliga rättigheter
beroende af hans religiösa bekännelse, det vore
— för att nämna saken med dess rätta namn —
ingenting annat än en hednisk princip midt uppei
ett århundrade, som kallar sig det nittonde kristna.
Det ir det gamla Greklands, det forna Roms
statsprincip: det är en statsmaktens inkräktning
utom dess berättigade område. Emedan man orik-
tigt vant sig att betrakta despotism: såsom möjlig
blott under enviäldig konungamakt, glömmande; att I
den kan finnas under alla statsformer, så förbisåge
man, att den egde rum i Sverige: ty hir utöfvas
denna religiösa statsdespotism af en konstitutionel
regent och en folkvald riksdag enligt af dem ge-
mensamt stiftad grundlag och allmän lag, men det
förändrar visst icke sjelfva saken. Detgifves andra
områden, der statsmakten tillförene utöfvat en lik-
namde despotism, men som den nu frigifvit — till
exempel näringarnes. Svårligen ville: någon nu-
mera neka, att det var våld från statsmaktens sida
att föreskrvifva, hvar det, hvar ett.annat yrke finge
drifvas, till hvem jag skulle sälja, af hvem köpa,
och till hvad pris. Måtte man snart erkänna, att
det gifves andra och ännu heligare individuella rät-
tigheter, mot hvilka våld ej blott kan öfvas, utan
ock verkligen öfvas i vårt fria land.
Från den tid, då statsmaktens allestädesnärva-
rande ingrepp 1 individens och kommunens fria
verksamhet utbildådes, i samband med den uppåt- I
sträfvande konungamaktens centraliseringsarbete,
qvarstår i vårt land ett för nutida förhållanden ej
blott onödigt vidlyftigt, utan ock skadligt embets-
yannavilde; denna anmirkving dyabbadeinstiwior
nen, mer än personerna, och uteslöte i erkännan-
det af den fond af intelligens och duglighet, som
finnes samlad inom vår embetsmannaverld. Den
allför vidtyftiga byråkratiska organisationen vore
skadlig, dels derigenom att den uppslukar en allt-
för stor del af statens inkomster, dels derigenom
att den medelst öfverdrifvet reglementerande och
formalitetsomsyep inverkar förlamande på Sen Pi
vata företagsamheten, dets derigenom att den från
samhillets produktiva verksamhet bortrycker en
alltför stor del intelligens och :arbetskraft, som
allminnyttigare kunde finna användning på annat
håll. Tafaren trodde, att det vore en af den nya
representationens allra främsta uppgifter, att in- I
skrinka statsförmynderskapet, minska antalet af
dess kostsamma verktyg och utveckla sjelfstyrelsen.
I nära samband bärmed stode hela organisatio-
nen af vårt offentliga undervisningsväsende. Iföljd
dels af folkskolans ännu stora och alpnänna bri-
eter, dels af den — trots ålla vackra fraser — blott
alltför allmänt rådande ringaktningen af det indu-
gstriella arbetet och affärslifvet, går en betänkligt
visande ström af lärjungar till elementarlärover-
ken. Dessa iiro i sjelfva verket embetsmannasko-
Ior, och statsmakten har, åtminstohe intill sista riks-
dagen, med en enligt talarens tanke alltför långt
drifven. beredvillighet utvidgat elementår-läroverks-
systemet. . Så uppväxer en ofantlig skara af aspi-
vänter till alla möjliga statens embeten och tjen-
gler;. I förening med målsmän, anhörige, vinner
och vinners vinner bilda de en stark förskangning
för den vidlyftiga och kostsamma statsförvaltnin-
YSPFPILI EESK Id ak te bat 1 TRUE
Lt OMAR KIA