mot natten, i anseende till de hinder vi mötte
på isen, beständigt måste söka omvägar, kunde
icke denna rigtoing med noggranchbet följas.
I denna ovisshet fästade jag baron von Schwe-
rias uppmärksamhet derpå, att i stället att
under mörkret styra vår gång mot svenska
kusten (ty att vi redan längesedan afvikit från
vägen till den rätta landningsorten Grissle-
hamn, ansågo vi för gifvet), rigtade vi må-
hända våra steg till venster mot Östersjön!
Han svarade: Det är möjligt; mea vi fortfara
som vi börjat, och öfverlemna för öfrigt vårt
öde i Gads3s hband!
Knappt hade detta tvifvelsmål uppstått hos
oss, förrän vi, på vid pass en fjerdedels mils
afstånd, tli vår stora glädje sågo en eld tindra
upp framför oss! Jag förmår ej beskrifva de
känslor af erkänsamhet mot den Allgode som
vid denna syn uppfyllde mitt bjerta! Denna
eld var den ledstjerna som skulle bestämma
vår kozsal der hade vi land; och hvilka afvä-
gar vi än blefve nödsakade att taga, hade vi
ailtid en punkt ditåt vi kunde rigta våra steg!
Under glädjetårar och tysta böner tackade jag
Gud för denna välgerning i vår stora nöd!
Efter denna anblick ökades vårt hopp. Aunu
vord vi ej utur all fara; men med lugnare sin-
nesförfattniag fördubblade vi våra arsträngnin-
gar. Slutligen, måhända ett par timmar före
soluppgången, framkommo vi sila fem till en
med höga klippor begränsad strand, der vi på
nära höll kunde skönja en storväxt tallskog
på den högländta kusten. Kuappt hade vi dit-
kommit, förr än vi från stranden anropades
med ett- starkt: Werda! På baronens svar:
Svenskar! frågades: Hvarifrån ? -— Från Åland!
— Stanna qvar på isen, till dess ni bli afkem-
tade! — Genast hördes stegea af en militär-
patrull, gom på en gångstig mellan bergen ned-
kom till stället der vi stodo. Emellan 6 man
och en korpral uppfördes vi till den stockeld,