återkommo vi dit, och beslöto att morgonen
dagen derpå företaga återfärden.
Om, vid detta tillfälle, någon funnits som
kunnat förespå 038 de olyckstilldragelser som
på återresan öfver hafvet förestodo oss, så hade
denna färd, nödvändig, ehvad faror vi än egde
att möta, i anseende till åliggandet att till re-
geringen aflomna skyndsam redogörelse om fruk-
lösheten af beskickningens föremål, endast med
största bäfvan blifvit företagen; och under det
jag nedskrifver denna berättelse, kan jag icke
qväfva den sorgliga känsla som uppstår hos
mig, vid erinringen om de förskräckliga timmar
jag tillbragte på hafvet, på en svag och bräck-
lig is, som ännu låg qvar så långt ögat kunde
urskilja föremålen! Det var endast försynens
underbara beskydd vi hade att tacka för vår
räddning under en vandring, der i hvart ögon-
blick vi hotades med döden!
I dagbräckningen den 4 maj undersökte vi,
nere vid stranden, isens beskaffenhet, hvilken
sades vara så svag, att inga poster på de sed-
naste 8 dagarne kunnat afsändas mellan Sverige
och Fioland. Vi fanno, så långt vi kunde se,
isbeläggningen utåt hafvet pipig och svartblå,
samt öfverallt höljd med snövatten till ungefär
ett qvarters höjd. Alla de personer, med hvilka
vi talade, och framför allt baron von Paklen,
afrådde oss att försöka öfverkomma på isen,
och tillstyrkte os3 i stället att taga vägen norr
om, öfver Torneå; men som afståndet emellan
S:t Petersburg och Stockholm, norra vägen, är,
som det sades, 310 svenska mil, och vinu hade
endast 7 mil till gränsorten Grisslehamn, beslöt
baron von Schwerin att använda allt bemödande
att taga der kortare vägen utan att låta af-
skräcka sig af intalelser och oroande förespeg-
lingar af faran. .
Den 3 maj på aftonen hade vi redan, med
biträde af ryska autoriteter, fått hästar och
plädor uppbådade till dagen derpå. För att så