Stockholm i våra dagar.
(Bref till tant Thora B. i Paris.)
IT.
Ehuruväl jag nogsamt inser; att vår svenska
hufvudstad icke kan erbjuda betraktaren äm-
nen af så fängslande beskaffenhet, som den stora
verldsstaden Paris, äfven om man — alldeles
som tant för sina studier af den sednare —
väljer sin observationspunkt på passande af-
stånd, t. ex. en bondby med vederbörligt till-
behör af hemska hålvägar, ogästvänliga bag-
tornshbäckar etc., tror jag dock, att äfven här
finnes hvarjehanda smått och godt att se och
studera — och omtala. Jag dristar alltså att,
hädanefter oberoende af tauts bref till oss från
parisiska campagnan uppvakta med en och
annan liten iakttagelse, gjord antingen af mig
sjelf, pappa eller tant Ulla — ty vi medåela
alltid våra intryckt åt hvarandra. Må tant
likväl icke i dessa anspråkslösa bref vänta sig
någon genomförd skildring af Stockholm i
våra dagar med ditbörande vidlyftiga utred-
ningar och siffror, (siffror äro för resten min
fasa), ej heller ett pedantiskt allvar i tonen —
nej, jag ämnar blott lemna några strödda ögon-
blicks-fotografier, och förbehåller mig i öfrigt
den största frihet i fråga om val af ämnen.
Den, som inbillar sig att vår kära hufvudstad
med all sin yttre storhet och numera hastigt
tilivexande befolkning, också har denna snabba
tillvext fotad på den säkra grunden af en starkt
utpreglad sediighet och intelligens, att välmå-
gan allmänt skulle finnas inom murarna af de
höga husen och praktfulla palatserna, att huf-
vudstadens arbetande befolkning, den s. k. mas-
san, skulle i fråga om idoghet, ärlighet och
upplysning fördelaktigt utmärka sig framför
sina bröder i landsortsstäderna — den, fruktar
Jag, har betydligt misstagit sig. Ty allt det
lilla och lumpna, usla om man så vill, — för
att icke tala om brotten och eländet — som
hufvudstadsbon är så benägen tro hafva sin
bördigaste jordmån i en liten stad, en brack-
köping, som det också heter, återfinnes i rikt,
alltför rikt mått, älven bär, om man, sedan
ögat ej längre bländas af den yttre glansen,
börjar studera förhållandena på närmare håll.
Beskyllningen aw vara efter sin tid — huf-
vadstäderua göra alltid anspråk på att före-
ställa, om jag så får uttrycka mig, bildningens
ur — är oftast en småstads heder. Ty,om den
8. k. finare bildningen — ett mycket elastiskt
begrepp — och den dermed svarande förfinade
lyxen icke så snart vinna plats i småstaden,
så är ett sådant litet samhälle i och med det-
samma mera fritt från dessa lika mångfaldiga
som mångartade afsprång från det rätta, goda,