Stockholm i våra dagar. (Bref till tant Thora B. i Paris.) IT. Ehuruväl jag nogsamt inser; att vår svenska hufvudstad icke kan erbjuda betraktaren ämnen af så fängslande beskaffenhet, som den stora verldsstaden Paris, äfven om man — alldeles som tant för sina studier af den sednare — väljer sin observationspunkt på passande afstånd, t. ex. en bondby med vederbörligt tillbehör af hemska hålvägar, ogästvänliga bagtornshbäckar etc., tror jag dock, att äfven här finnes hvarjehanda smått och godt att se och studera — och omtala. Jag dristar alltså att, hädanefter oberoende af tauts bref till oss från parisiska campagnan uppvakta med en och annan liten iakttagelse, gjord antingen af mig sjelf, pappa eller tant Ulla — ty vi medåela alltid våra intryckt åt hvarandra. Må tant likväl icke i dessa anspråkslösa bref vänta sig någon genomförd skildring af Stockholm i våra dagar med ditbörande vidlyftiga utredningar och siffror, (siffror äro för resten min fasa), ej heller ett pedantiskt allvar i tonen — nej, jag ämnar blott lemna några strödda ögonblicks-fotografier, och förbehåller mig i öfrigt den största frihet i fråga om val af ämnen. Den, som inbillar sig att vår kära hufvudstad med all sin yttre storhet och numera hastigt tilivexande befolkning, också har denna snabba tillvext fotad på den säkra grunden af en starkt utpreglad sediighet och intelligens, att välmågan allmänt skulle finnas inom murarna af de höga husen och praktfulla palatserna, att hufvudstadens arbetande befolkning, den s. k. massan, skulle i fråga om idoghet, ärlighet och upplysning fördelaktigt utmärka sig framför sina bröder i landsortsstäderna — den, fruktar Jag, har betydligt misstagit sig. Ty allt det lilla och lumpna, usla om man så vill, — för att icke tala om brotten och eländet — som hufvudstadsbon är så benägen tro hafva sin bördigaste jordmån i en liten stad, en brackköping, som det också heter, återfinnes i rikt, alltför rikt mått, älven bär, om man, sedan ögat ej längre bländas af den yttre glansen, börjar studera förhållandena på närmare håll. Beskyllningen aw vara efter sin tid — hufvadstäderua göra alltid anspråk på att föreställa, om jag så får uttrycka mig, bildningens ur — är oftast en småstads heder. Ty,om den 8. k. finare bildningen — ett mycket elastiskt begrepp — och den dermed svarande förfinade lyxen icke så snart vinna plats i småstaden, så är ett sådant litet samhälle i och med detsamma mera fritt från dessa lika mångfaldiga som mångartade afsprång från det rätta, goda,