timmars strid aftonen inbröt, voro stillningarna på ömse sidor ännu nistan desamma som förut. Natten begagnade de upproriske till uppförande af barrikader i gatumynningarna, vid hvilket arhete många personer, hvilka icke tillhörde nationalgardet, voro dem behjelpliga. Deras befilhafvare, Junco, hade straxt sedan de första skotten voro lossade begifvit sig till ståthållaren, hvilken qvarhöll honom såsom fånge; en ung man på 22 år, Filmin BSalvochea, öfvertog befälet efter honom, och under Salvochea Julio Grimaldi. Påföljande morgon, söndagen den 6 december, öppnades elden åter i god tid och striden utbredde sig längst östra delen af staden. Prupperna gjorde icke något försök att intränga i staden; såsom sina fasta positioner antogo de i öster tullhuset och på den midtemot liggande, vestra sidan, artilleriparken vid det så kallade Campo de Peregil, hvaritrån de besköto de Maedez-platsen och sände sina kulor djupt in i staden. Ett hus vid Constitutions-platsen eller San Antonio bir ännu minne af deras skott i form af ett stort, rundt hål, genom hvilket en kanonknla banat sig vig in i ett lyckligtvis redan öfvergifvet rum. Skyddade bakom barrikaderna besvarade de frivillige elden med kraft, såväl mot artilleriet som, på San Juan-platsen, mot carabineros och den öfver hamnen till hjelp sända jiägare-bataljonen från Madrid. Vid ett tre gånger upprepadt utfall mot artilleriet eröfrade de upproriske två kanoner, en ammunitionsvagn och ett proviantförråd; två andra kanoner hade dessutom fallit i deras händer och uppstilldes bredvid rådhuset för att bestryka hamnmuren, som snart derefter af trupperna gafs till spillo. ; ! På båda sidor räknade man redan många döda och sårade; en hop soldater voro såsom fångar inspärrade i rådhuset. Tolf lik brändes måndagsmorgonen på San Juan-platsen, derför att man icke hade någon plats att begrafva dem på. På måndagen återupprepades de föregående dagarnes händelser. Trupperna så väl som de upproriska gjorde utfall, hvilka dock, trots hårdnackade strider, föga förändrade stillningarna. Ingenstides lyckades det de förre att vinna terräng, och i de telegrammer, hvilka affiärdades till Madrid, talades endast om försvarade, icke om eröfrade ställningar och platser. Under loppet af eftermiddagen sammanträdde här anställde konsuler för att öfverlägga om en förmedling mellan de stridande partierna. Danmarks, Frankrikes, Italiens och Förenta Staternas konsuler begåfvo sig till den militära ståthållaren Peralta, och snart derefter afslöts ett vapenstillestånd på 48 timmar, som skulle vara från tisdag till torsdag afton kl. 6. Under tiden underhandlades. DÅ upproriske begirde återställande af status quo sådant det var den 4 december, upphäfvande af beliägringstillståndet och borgaregardets bibehållande under samma förhållanden som förut; dertil fordrades att andra garnisonstrupper skulle inkallas till Cadix. Det var antagligt, att dessa fordringar icke skulle beviljas, då det ju alltid måste lyckas ståthållaren att med de anryckande förstärkningarnes tillhjelp öfvervildiga det åt sig sjelf lemnade borgaregardet. Äfven antydde han konsulerna att han, derest nekande svar ankom från Madrid, genast åter skulle öppna fiendtligheterna, hvarjemte han tillade, att den till generalkapten utnämnde Caballero de Rodas redan med en betydlig styrka var på viig från Xeres till Cadix. Danske konsuln bemödade sig ännu en gång att förmå Peralta till ett mildare uppträdande, men förgiäfves, och lördagen den 12 d:s ankom Caballero de Rodas utanför staden och utfärdade en hotfull proklamation: Om vapnen icke vore utlemnade till den 13 kl. 12 på middagen, skulle han tillgripa de strängaste medel, d. v. s. hombardera staden; under denna betänketid skulle gubbar, qvinnor, barn och alla fredligt sinnade medborgare lemna staden. Utlemnades vapnen, skulle de upproriske skonas till lifvet. Sakerna stodo nu på sin spets och endast ett kraftigt uppträdande kunde göra ett slut på eländet. Första felet hade ståthållaren Peralta begått och från honom ledde olyckan sitt upphof. Men uu måste på ett eller annat sätt lugnet återställas; frågan om rätt eller orätt var nu mera underordnad. Under vapenhvilan hade borgaregardet redan kommit till besinning och till insigt af, huru gagnlöst ett ytterligare motstånd skulle vara; och till lycka för staden vidhöllo de denna sin åsigt. De afsände en parlamentär i sillskap med amerikanske konsuln till general Rodas och erbjödo sig att aflemna sina vapen. På söndagsmorgonen tycktes visserligen åter hotande moln uppstiga, men de skingrade sig snart; och vid middagstiden kunde trupperna hålla sitt intåg i den mot dem länge försvarade staden.