timmars strid aftonen inbröt, voro stillningarna på
ömse sidor ännu nistan desamma som förut. Nat-
ten begagnade de upproriske till uppförande af
barrikader i gatumynningarna, vid hvilket arhete
många personer, hvilka icke tillhörde nationalgar-
det, voro dem behjelpliga. Deras befilhafvare,
Junco, hade straxt sedan de första skotten voro
lossade begifvit sig till ståthållaren, hvilken qvar-
höll honom såsom fånge; en ung man på 22 år,
Filmin BSalvochea, öfvertog befälet efter honom,
och under Salvochea Julio Grimaldi. Påföljande
morgon, söndagen den 6 december, öppnades elden
åter i god tid och striden utbredde sig längst östra
delen af staden. Prupperna gjorde icke något för-
sök att intränga i staden; såsom sina fasta posi-
tioner antogo de i öster tullhuset och på den midt-
emot liggande, vestra sidan, artilleriparken vid det
så kallade Campo de Peregil, hvaritrån de besköto
de Maedez-platsen och sände sina kulor djupt in i
staden. Ett hus vid Constitutions-platsen eller San
Antonio bir ännu minne af deras skott i form af
ett stort, rundt hål, genom hvilket en kanonknla
banat sig vig in i ett lyckligtvis redan öfvergifvet
rum. Skyddade bakom barrikaderna besvarade de
frivillige elden med kraft, såväl mot artilleriet som,
på San Juan-platsen, mot carabineros och den öf-
ver hamnen till hjelp sända jiägare-bataljonen från
Madrid. Vid ett tre gånger upprepadt utfall mot
artilleriet eröfrade de upproriske två kanoner, en
ammunitionsvagn och ett proviantförråd; två andra
kanoner hade dessutom fallit i deras händer och
uppstilldes bredvid rådhuset för att bestryka hamn-
muren, som snart derefter af trupperna gafs till
spillo. ; !
På båda sidor räknade man redan många döda
och sårade; en hop soldater voro såsom fångar in-
spärrade i rådhuset. Tolf lik brändes måndags-
morgonen på San Juan-platsen, derför att man icke
hade någon plats att begrafva dem på. På mån-
dagen återupprepades de föregående dagarnes hän-
delser. Trupperna så väl som de upproriska gjorde
utfall, hvilka dock, trots hårdnackade strider, föga
förändrade stillningarna. Ingenstides lyckades
det de förre att vinna terräng, och i de telegram-
mer, hvilka affiärdades till Madrid, talades endast
om försvarade, icke om eröfrade ställningar och
platser. Under loppet af eftermiddagen samman-
trädde här anställde konsuler för att öfverlägga
om en förmedling mellan de stridande partierna.
Danmarks, Frankrikes, Italiens och Förenta Sta-
ternas konsuler begåfvo sig till den militära ståt-
hållaren Peralta, och snart derefter afslöts ett va-
penstillestånd på 48 timmar, som skulle vara från
tisdag till torsdag afton kl. 6. Under tiden un-
derhandlades. DÅ upproriske begirde återstäl-
lande af status quo sådant det var den 4 decem-
ber, upphäfvande af beliägringstillståndet och bor-
garegardets bibehållande under samma förhållan-
den som förut; dertil fordrades att andra garni-
sonstrupper skulle inkallas till Cadix. Det var
antagligt, att dessa fordringar icke skulle beviljas,
då det ju alltid måste lyckas ståthållaren att med
de anryckande förstärkningarnes tillhjelp öfvervil-
diga det åt sig sjelf lemnade borgaregardet. Äf-
ven antydde han konsulerna att han, derest ne-
kande svar ankom från Madrid, genast åter skulle
öppna fiendtligheterna, hvarjemte han tillade, att
den till generalkapten utnämnde Caballero de Ro-
das redan med en betydlig styrka var på viig från
Xeres till Cadix. - Danske konsuln bemödade sig
ännu en gång att förmå Peralta till ett mildare
uppträdande, men förgiäfves, och lördagen den 12
d:s ankom Caballero de Rodas utanför staden och
utfärdade en hotfull proklamation: Om vapnen icke
vore utlemnade till den 13 kl. 12 på middagen,
skulle han tillgripa de strängaste medel, d. v. s.
hombardera staden; under denna betänketid skulle
gubbar, qvinnor, barn och alla fredligt sinnade
medborgare lemna staden. Utlemnades vapnen,
skulle de upproriske skonas till lifvet. Sakerna
stodo nu på sin spets och endast ett kraftigt upp-
trädande kunde göra ett slut på eländet. Första
felet hade ståthållaren Peralta begått och från
honom ledde olyckan sitt upphof. Men uu måste
på ett eller annat sätt lugnet återställas; frågan
om rätt eller orätt var nu mera underordnad. Un-
der vapenhvilan hade borgaregardet redan kom-
mit till besinning och till insigt af, huru gagnlöst
ett ytterligare motstånd skulle vara; och till lycka
för staden vidhöllo de denna sin åsigt. De af-
sände en parlamentär i sillskap med amerikanske
konsuln till general Rodas och erbjödo sig att
aflemna sina vapen. På söndagsmorgonen tyck-
tes visserligen åter hotande moln uppstiga, men
de skingrade sig snart; och vid middagstiden kunde
trupperna hålla sitt intåg i den mot dem länge
försvarade staden.