på hvikea den gamlas kallblodighet gjorde ett
oargenämt intryck.
— Jo, ser ni, svarade gumman, hon hade
någonting som lyste, och hvilket var föstadt vid
ett band som hon bar om halsen. När man
förde henne till bålet, gjorde hon motstånd, och
derunder tappade hon den lysande tingesten.
Då hörde jag henne ropa: Jag har den icke
mera; jag tr förlorad! Häraf drog jag den
slutsatsen, att hon egt en talisman, ett värn
mot olycksdöd, och derefter letar jag nu.
— 80 här, sade Mario, i det han upptog ett
mynt, som blänkte vid hans fötter och hvari
et: bål var borradt: hvad är detta för slag?
— Ja, just den der är det, min gode herre!
Gif mig den för det besvär jag haft med att
oupphörligen gifva näring åt elden.
lario kastade myntet långt bort ifrån sig,
och han röjde dervid den största afsky. Han
hade på detsamma läst ett namn, inristadt med
en nål. Det var Pilars talisman. Af henne
fanns således icke mera qvar än detta bevis
om hennes olyckliga kärlek, några förbrända
benbitar ooh denna skarpa lukt, som vi ofvan-
för omtalat.
Mario, aflägsnade sig hastigt, intagen af för-
skräckelse och medlidande. Han ville icke gifva
Clindor som frågade honom, ordet till denna
infernaliska gåta, och under återstoden af fär-
den var han förstämd; han kunde icke låta bli
att tänka på det fasansfulla sammanträffandet.
Men vid hemkomsten till sitt slott glömde
han, såsom man väl kan förstå, allt sorgligt,
helt och hållet hängifvande sig åt lyckan att
återse sin kära Lauriane, sin högt älskade fader,
sin ömma Mercedes, sin faderlige vän Lucilio,
den kloke Adamas, den bjeltemodiga kusken,
alla dessa ädla hjertan, som, under det de
skämde borg honom så vidt i deras förmåga