på hvikea den gamlas kallblodighet gjorde ett oargenämt intryck. — Jo, ser ni, svarade gumman, hon hade någonting som lyste, och hvilket var föstadt vid ett band som hon bar om halsen. När man förde henne till bålet, gjorde hon motstånd, och derunder tappade hon den lysande tingesten. Då hörde jag henne ropa: Jag har den icke mera; jag tr förlorad! Häraf drog jag den slutsatsen, att hon egt en talisman, ett värn mot olycksdöd, och derefter letar jag nu. — 80 här, sade Mario, i det han upptog ett mynt, som blänkte vid hans fötter och hvari et: bål var borradt: hvad är detta för slag? — Ja, just den der är det, min gode herre! Gif mig den för det besvär jag haft med att oupphörligen gifva näring åt elden. lario kastade myntet långt bort ifrån sig, och han röjde dervid den största afsky. Han hade på detsamma läst ett namn, inristadt med en nål. Det var Pilars talisman. Af henne fanns således icke mera qvar än detta bevis om hennes olyckliga kärlek, några förbrända benbitar ooh denna skarpa lukt, som vi ofvanför omtalat. Mario, aflägsnade sig hastigt, intagen af förskräckelse och medlidande. Han ville icke gifva Clindor som frågade honom, ordet till denna infernaliska gåta, och under återstoden af färden var han förstämd; han kunde icke låta bli att tänka på det fasansfulla sammanträffandet. Men vid hemkomsten till sitt slott glömde han, såsom man väl kan förstå, allt sorgligt, helt och hållet hängifvande sig åt lyckan att återse sin kära Lauriane, sin högt älskade fader, sin ömma Mercedes, sin faderlige vän Lucilio, den kloke Adamas, den bjeltemodiga kusken, alla dessa ädla hjertan, som, under det de skämde borg honom så vidt i deras förmåga