— Nej, nej, sade han, det är en herdepirpa...
eller kanske man slagtar en killing.
— Det är en mensklig varelse som på ett
insamt sätt afdagatages, menade herr Poulain.
ag känner alltför väl igen denna ohyggliga
musik.
— Må vi skynda dit! ropade Mario; det är
törhända äcpu tid till att rädda en olycklig
menniska. Kom, kom, abb6! Fred är sluten;
ingen har numera rättighet att martera huge-
notter.
— Det är för sort, svarado abbån; man hör
nu intet.
Skriket hade hastigt upphört och röken bör-
jade aftaga. Det var möjligt att man gissat
orätt.
Emellertid ville man förvissa sig om hvad
som händt och sporrade hästarne, hvilka snart
hunno upp på höjden af kullen.
Då varseblef man på mycket större afstånd
än man föreställt rig nere i dalen en bop bond-
folk, som rörde sig om hvarandra kring en i
det närmaste slocknad eld. Innan man kom
så långt, att man kunde tala till dem, voro de
försvuana.
Endast en gammal gumma stod qvar bredvid
den glödande askan, i hvilken hon rörde med
en gaffel, såsom om hona letade efter något.
Mario nalkades först denna återstod af en
brasa, hvarifrån en stark, högst obehaglig lukt
spred sig.
— Hvad letar ni, gamma? frågade han. Och
hvad är det man här har brännt?
— Åh! ingenting, min vackre herre! ingen-
ting... bara en trollqvinna, som gjorde men-
niskor sjuka endast genom att kasta sin blick
å dem. Våra karlar ha nu tagit lifvet af
enne, och jag söker hennes hemlighet, som
jag tror att hon lemnat qvar här i askan.
- Huru, hennes hemlighet? återtog Mario,