Våra resando avträdde färden under en för-
förlig värme. Man var i första dagarne af juli.
Det land, de genomfora, var förhärjadt under
kriget; man såg der hvarken en koja eller ens
ett träd.
På befallning af konungen hade trupperna
ödelagt de nejder, som närmast omgåfvo upp-
roriska städer, för att bringa dessas invånare il
hungersnöd.
— Vi resa gerom en trakt som varit lemnad
till rof åt lågorsa, sade abben till Mario. Nu
behandlar solen 033 på samma sätt som vi be-
handlat detta land; jag tror nästan att våra
kläder skola fatta eld.
— Ja, verkligen, herr abbå6, inföll Clindor,
som gerna blandade sig i samtalet; man kän-
ner här en elak lukt, som vittnar om att myc-
ket blifvit brändt.
— Ja, sade Mario, se der bakom kullen brin-
ner ännu ett hus. Ser ni icke röken?
— Det är isgenting att fästa sig vid, svarade
abbån. Något litet ruckel, kan jag trol Jag
tillstår, herr grefve, att jag är trött på all
denna förstörelse. Fordom hatade jag huge-
notterna; nu när de äro besegrade, gör jag så-
som vi, jag beklagar dem. Jag såg, hura det
gick till vid Privas — nåväl, jag har sett nog,
och jag tycker ru att de mest hämndgiriga böra
vara belåtna.
— Det tror jag! utbrast Mario suckande;
men hör då dessa rop, herr abb6; derborta
måste menniskor befinna sig i stor nöd. Låtom
oss se efter, hvad som är å färde.
Man hörde verkligen bakom kullen, hvarifrån
röken uppsteg, starka rop eller rättare ett enda
uthållande, vildt, genomträngande anskri.
Detta aflägsna nödrops förskräckliga lång-
varighet verkade på abben. Det tycktes komma
från ett barn. OClindor kund3 icke tro, att det
var en mensklig röst ;