TUR SMAKA a och hållet svart och håret blondt. Hon befann sig alldeles ensam. Ingen följeslagare, ingen betjent, hvarken föra eller efter henne, synte3 till. Hennes behagliga gång och skick hade redan på afstånd väckt Mario; uppmärksamhet. I den mån hon nalkades, hade färgen på hennes hår och den svarta drägten kommit hans hjerta att häftigt klappa. Då han var henne helt nära, trodda han sig ha begålt ett misstag; men när hon etanrade, bef han åter rörd och tviflande. . Usgefår swmma rörelser syntes försiggå hos den maskerade damen. Slutligen fortsatte hon vägen, besvarande Mario3 artiga helsning. Den unge mannen gick tjugu steg, icke utan att flera gånger vända sig om; åter gick ban tjuga steg och stannade. — Åfven med fara att göra mig skyldig till något som kan synas opassande och biifva illa mottaget, sade han till sig sjelf, vill jag förvissa mig om, hvem detta fruntimmer är! Han spracvg tillvaka och upphann åter den maskerade damen, som, då hona märkte att han kom efter henne, i stället för att påskynda sina steg, äfven vändt om. De tvekade ännu båda: men slutligen tog damen mod till sig. — Jag ber er om förlåtelse, sade hon: men om icke en slåendo likhet förvillar mig, är ni Mario de Boizs-Dor? — Och ni är Lauriane de Beuvre? utropado Mario utom sig. — Huru kommer det sig att ri känner igen mig, Mario? sade Lauriane, i det hon tog af sig masken. Se, så förändrad jag har blifvit! Ja, svarade Mario förtjust, ni var icke pälften så vacker, när vi sist sågo hvarandra! — All anse er icke skyldig att smickra mig så der, yttrade Lauriane, Min fars död,