TUR SMAKA a
och hållet svart och håret blondt. Hon befann
sig alldeles ensam. Ingen följeslagare, ingen
betjent, hvarken föra eller efter henne, syn-
te3 till.
Hennes behagliga gång och skick hade redan
på afstånd väckt Mario; uppmärksamhet. I
den mån hon nalkades, hade färgen på hennes
hår och den svarta drägten kommit hans hjerta
att häftigt klappa. Då han var henne helt
nära, trodda han sig ha begålt ett misstag;
men när hon etanrade, bef han åter rörd och
tviflande. .
Usgefår swmma rörelser syntes försiggå hos
den maskerade damen. Slutligen fortsatte hon
vägen, besvarande Mario3 artiga helsning.
Den unge mannen gick tjugu steg, icke utan
att flera gånger vända sig om; åter gick ban
tjuga steg och stannade.
— Åfven med fara att göra mig skyldig till
något som kan synas opassande och biifva illa
mottaget, sade han till sig sjelf, vill jag för-
vissa mig om, hvem detta fruntimmer är!
Han spracvg tillvaka och upphann åter den
maskerade damen, som, då hona märkte att han
kom efter henne, i stället för att påskynda
sina steg, äfven vändt om.
De tvekade ännu båda: men slutligen tog
damen mod till sig.
— Jag ber er om förlåtelse, sade hon: men
om icke en slåendo likhet förvillar mig, är ni
Mario de Boizs-Dor?
— Och ni är Lauriane de Beuvre? utro-
pado Mario utom sig.
— Huru kommer det sig att ri känner igen
mig, Mario? sade Lauriane, i det hon tog af
sig masken. Se, så förändrad jag har blifvit!
Ja, svarade Mario förtjust, ni var icke
pälften så vacker, när vi sist sågo hvarandra!
— All anse er icke skyldig att smickra
mig så der, yttrade Lauriane, Min fars död,