— Låt dem komma undan, sade Mario. De
äro två dåliga qvinnor, hvilkas historia jag skall
berätta för er vid ett anaat tillfälle. Jag bryr
mig emellertid icke om spådomen.
Man öfverhopade Mario med frågor.
— I morgon, svarade han, efter striden, vid
den tid då jag, enligt förutsägelsen, skulle vara
död. Tillåten mig nu gå och besöka min far.
Jag vill se efter, om han bevakas väl af sitt
folk; ty jag vet, ait den ena af dessa qvinnor,
kanske båda, gerna skulle vilja tillfoga honom
något ondt.
— Och vi, svarade honom hans unga vänner,
vi skola göra en rond, för att förvissa oss om
att intet ziguenarband gömmer sig någonstädes
i närheten af byn. .
Man gjorde ronden; men denna syntes öfver-
flödig, ty lägerplatsen var omsorgsfullt bevakad.
Man visste, att två kringstrykande qvinnor an-
ländt ensamma till byn på aftonen, och att de
bodde i en stuga som man anvisat dem. Efter
att ha erhållit dessa underrättelser, ansåg Mario
onödigt att ställa vakt utanför denna stuga;
han var nöjd, då han förvissat sig om, att hans
fars tjenare voro vaksamma.
Under hela natten rådde det största lugn.
Uagdomen hoppades att blifva väckt af strids-
signalen. Men så inträffade icke. Ludvig XIII:s
svåger hertigen af Piemont hade kommit för
att underhandla med Richelieu å hertigens af
Savojen vägnar, och medan underhandlingarne
pågingo, uppskötos fiendtligheterna till franska
armåsns stora missbelåtenhet.
Dagen tillbragte: under feboeraktig väntan,
och ziguenerskans spådom, som sålunda icke
gerna kunde slå in, glömdes -helt och hållet af
Mario3 vänner.
De båda qvinnorna hade med sitt pick och
pack lemnat lägret, för att begifva sig till
Frankrike. Man hade ingen anledning att be-