känsla, hon byser för mig, är af en alltför
lugn beskaffenhet, och ni kan derför fråga,
hvad ni önskar veta om henne, utan att gå
några krokvägar.
— Är hon inta gift ännu?
— Det vet jag ej, min herre. Vi ha under
ett par mårader varit stadda på resor och äro
säledez3 alldeles okunniga om hvad som på sista
tiden händt våra vänner.
Herr Poulain betraktade Mario förstulet.
Denne hade det lugn, som finnes ho3 ett kros-
sadt hjerta, men röjde icke denna likgiltighet,
hvilken följer af mättaad.
— Vet ni icke, frågade prelater, att herr de
Beuvre var med på engelska flottan utanför la
Rochelle? :
— Jag har mig bekant att han der blef dö-
dad, och att Lauriane således numera sjelf be-
stämmer öfver sitt öde.
— Hon var i Poitou, då hertigen de la Tre-
monillo, öfvergifven af engelsmännen, afsvor
kätteriet i det kungliga lägret.
— Hon följde honom dit, min herre! yttrade
Mario bfligt. Hon bad att få dela den hbjelte-
modiga hertiginnan de Rohans fångenskap; men
då denna nådebevisning blef henne förvägrad,
återvände hon till Ber:y, sedan vi lemnat vår
provins.
— Jag visste allt detta, sade herr Poulain,
som verkligen tycktes ha reda på bådo ett och
annat.
— Om pi också var okunnig derom, återtog
Mario, ångrar jag icke att jag sagt hvad jag
sagt. Ni skulle ju icke numera vilja gifva prin-
sen af Cond en förevändning att konfiskera
fra de Beuvres gods?
— Nej, visst inte! sade f. d. kyrkoherden,
skrattande nästan godmodigt. Ni resonnerar
förståndigt, och man kan utan fara vara lika
uppriktig som ni är, när man känner den per-