känsla, hon byser för mig, är af en alltför lugn beskaffenhet, och ni kan derför fråga, hvad ni önskar veta om henne, utan att gå några krokvägar. — Är hon inta gift ännu? — Det vet jag ej, min herre. Vi ha under ett par mårader varit stadda på resor och äro säledez3 alldeles okunniga om hvad som på sista tiden händt våra vänner. Herr Poulain betraktade Mario förstulet. Denne hade det lugn, som finnes ho3 ett krossadt hjerta, men röjde icke denna likgiltighet, hvilken följer af mättaad. — Vet ni icke, frågade prelater, att herr de Beuvre var med på engelska flottan utanför la Rochelle? : — Jag har mig bekant att han der blef dödad, och att Lauriane således numera sjelf bestämmer öfver sitt öde. — Hon var i Poitou, då hertigen de la Tremonillo, öfvergifven af engelsmännen, afsvor kätteriet i det kungliga lägret. — Hon följde honom dit, min herre! yttrade Mario bfligt. Hon bad att få dela den hbjeltemodiga hertiginnan de Rohans fångenskap; men då denna nådebevisning blef henne förvägrad, återvände hon till Ber:y, sedan vi lemnat vår provins. — Jag visste allt detta, sade herr Poulain, som verkligen tycktes ha reda på bådo ett och annat. — Om pi också var okunnig derom, återtog Mario, ångrar jag icke att jag sagt hvad jag sagt. Ni skulle ju icke numera vilja gifva prinsen af Cond en förevändning att konfiskera fra de Beuvres gods? — Nej, visst inte! sade f. d. kyrkoherden, skrattande nästan godmodigt. Ni resonnerar förståndigt, och man kan utan fara vara lika uppriktig som ni är, när man känner den per