vad. (Här trodde vi, att hålvägen gick ner i jorden, ungefär som en brunn, men så måtte det väl ändå icke ha varit, ty hvar skulle då den der ogästvänliga hagtornshäcken, der tant sökte skydd, ha stått?) Men tant är lyckligtvis icke ensam — en liten vallflicka håller sällskap, tills ovädret gått förbi. Ettädelt drag af en simpel vallflicka! Tant, som aldrig kan förneka sitt goda hjerta, ger det arma barnet en gros sou — och talar icke om det för någon. Var också säker om, att de allmosor som gifvas så der i tysthet hedra oss mera, än om vi predika derom på gatorna! Men, ovädret kan ick räcka hela dagen säger tant derefter, skarpsinnigt nog, och får vanligvis rätt i denna förmodan. Ovädret går således öfver, och tant stretar modigt mellan bäckar som forssa med strykande fart, der nere i den förfärliga hålvägen, för att nå sitt vänliga hem, observatoriet der borta i bondbyn. Det dröjer ej heller länge förrän tant är hemma och i en hast förvandlad från en våt höna tilll ett mycket torrt fruntimmer. Att det skulle lyckas tant att med lifvet komma hem, det anade vi, med kännedom om tants sega — energiska ville jag säga — natur; men hvad tant skulle få till qvällsmat, det kunde vi aldrig ana. Också blefvo vi mycket öfverraskade, rär vi fingo höra, att det var varm soppa. Afven om den varit kokad på en spik, gissar jag att den skulle ha smakat bra efter en -så lifsfarlig strapats. Apropos soppa, så bar jag i dag för första gången kokat sådan, Pappa sade att den var dräglig i öfrigt, men anmärkte att den var väl starkt pepprad. En liten söt Bebå reser sig från sin högbenta barnstol och vill sticka näsan öfver soppskålen för att undersöka innehållet — så underbart det ändå kan gå till i Paris i våra dagar! Således fingo vi till vår stora förvåving veta, att man i bordbyarne omkring Paris äter soppa, men hur man äter denna rätt, derom sväfvade vi en stund i okunnighet. Pappa, som högt föreläste tants bref, bad oss gissa hur denna operation mårde försiggå i trakten af Paris, i våra dagar förstås. Faster Ulla, som först tog ordet, yttrade i vanlig obetärksamhet: — Nu har jag det! Dom äter soppa med sked, alldeles som vi här hemma. — Neij, min vän, svarade pappa och böjde på axlarne. — Hvad tävker Thora om saken? Jag erkänner attjag rodnade starkt vid denna min fars fråga, ty jag fann mig på samma gång mycket förlägen och mycket smickrad öfver att ha blifvit hedrad med uppdraget att lösa en så klyftig fråga. Jag betänkte mig en god stund. — Pappa, svarade jag derefter, betydligt darrande på rösten, dom ... dom ... dricker kanske sin soppa, alldeles som vi dricka buljong här hemma, — Åhnej, svarade min far, med ett hjertligt leende. Dom äter den i största hast, som man alltid tycks bruka i Frankrike — ha, ha, hål Faster Ulla och jag kastade på hvarandra en blick, full af blygsel öfver våra klena fattningsgåfvor. Att de alltid ha mycket brådtom i Frankrike, då de äta soppa — derpå hade vi icke kommit att tänka. Men mycket anrat som passerade under denna märkvärdiga middag väckte vår undran. Så t. ex, funderade vi mycket öfver att man i trakten af Paris icke yttrar ett enda ord vid bordet, förr än man ätit soppan och druckit första glaset. Konversationen börjar derefter, säger tant, fnnder det man skär tjocka skifvor af brödet, som går ur hand i hand. (Stöter på snusk, sada pappa, på samma gång han beklagade tants grymma otur, att icke i hela Fraukrike lyckas upptäcka en enda brödkorg.) Sedan urdrade vi öfver att i Frankrike endast värden i huset äter fisk. Under det hr Mauroy lägger för sig af fisken, sysselsätter sig det öfriga sällskapet med smör och rädisor, och hvarjeharda andra småsaker, s. k. hors doeuvre, som alltid (?) står framsatt på bordet. Under det att hr M. allt fortfarande serverar sig sjelf af fisken, beklaga de öfriga dem, som äro ute på högslätten, bortom qvarner, Fru M. är stolt öfver fisken, men hon suckar när hon tänker på sin käre gosse, den unge löjtnanten som kanske i detta ögonblick är i strid med kabyler eller rågra af öknens andra vilda djur. Hvilket djuptänkt sammanhang -— men jag återkommer till fisken, Tant försäkrar, att den smakar förträffligt. — Nå, sade min far vid detta ställe, kan Thora säga mig hur tant kunde veta, att fisken smakade förträffligt? — Hon dt väl af den, svarade jag, icke utan fruktan att ha misstagit mig. — Nej, mitt barn, det står icke så i brefvet. Tant, liksom de andra, åt smör och rädisor och TYRESTA ETEN SS ROSTERS I längsta han hesaorv fån mins är af AN Alltfön l