vad. (Här trodde vi, att hålvägen gick ner i
jorden, ungefär som en brunn, men så måtte
det väl ändå icke ha varit, ty hvar skulle då
den der ogästvänliga hagtornshäcken, der
tant sökte skydd, ha stått?) Men tant är lyck-
ligtvis icke ensam — en liten vallflicka håller
sällskap, tills ovädret gått förbi. Ettädelt drag
af en simpel vallflicka! Tant, som aldrig kan
förneka sitt goda hjerta, ger det arma barnet
en gros sou — och talar icke om det för någon.
Var också säker om, att de allmosor som gif-
vas så der i tysthet hedra oss mera, än om vi
predika derom på gatorna!
Men, ovädret kan ick räcka hela dagen sä-
ger tant derefter, skarpsinnigt nog, och får
vanligvis rätt i denna förmodan. Ovädret går
således öfver, och tant stretar modigt mellan
bäckar som forssa med strykande fart, der
nere i den förfärliga hålvägen, för att nå sitt
vänliga hem, observatoriet der borta i bondbyn.
Det dröjer ej heller länge förrän tant är hemma
och i en hast förvandlad från en våt höna
tilll ett mycket torrt fruntimmer.
Att det skulle lyckas tant att med lifvet
komma hem, det anade vi, med kännedom om
tants sega — energiska ville jag säga — natur;
men hvad tant skulle få till qvällsmat, det kunde
vi aldrig ana. Också blefvo vi mycket öfver-
raskade, rär vi fingo höra, att det var varm
soppa. Afven om den varit kokad på en spik,
gissar jag att den skulle ha smakat bra efter
en -så lifsfarlig strapats. Apropos soppa, så
bar jag i dag för första gången kokat sådan,
Pappa sade att den var dräglig i öfrigt, men
anmärkte att den var väl starkt pepprad.
En liten söt Bebå reser sig från sin högbenta
barnstol och vill sticka näsan öfver soppskålen
för att undersöka innehållet — så underbart
det ändå kan gå till i Paris i våra dagar!
Således fingo vi till vår stora förvåving veta,
att man i bordbyarne omkring Paris äter soppa,
men hur man äter denna rätt, derom sväfvade
vi en stund i okunnighet. Pappa, som högt fö-
reläste tants bref, bad oss gissa hur denna ope-
ration mårde försiggå i trakten af Paris, i våra
dagar förstås.
Faster Ulla, som först tog ordet, yttrade i
vanlig obetärksamhet:
— Nu har jag det! Dom äter soppa med
sked, alldeles som vi här hemma.
— Neij, min vän, svarade pappa och böjde
på axlarne. — Hvad tävker Thora om saken?
Jag erkänner attjag rodnade starkt vid denna
min fars fråga, ty jag fann mig på samma gång
mycket förlägen och mycket smickrad öfver att
ha blifvit hedrad med uppdraget att lösa en så
klyftig fråga. Jag betänkte mig en god stund.
— Pappa, svarade jag derefter, betydligt dar-
rande på rösten, dom ... dom ... dricker
kanske sin soppa, alldeles som vi dricka buljong
här hemma,
— Åhnej, svarade min far, med ett hjertligt
leende. Dom äter den i största hast, som man
alltid tycks bruka i Frankrike — ha, ha, hål
Faster Ulla och jag kastade på hvarandra
en blick, full af blygsel öfver våra klena fatt-
ningsgåfvor. Att de alltid ha mycket brådtom
i Frankrike, då de äta soppa — derpå hade
vi icke kommit att tänka.
Men mycket anrat som passerade under denna
märkvärdiga middag väckte vår undran.
Så t. ex, funderade vi mycket öfver att man
i trakten af Paris icke yttrar ett enda ord vid
bordet, förr än man ätit soppan och druckit
första glaset. Konversationen börjar derefter,
säger tant, fnnder det man skär tjocka skifvor
af brödet, som går ur hand i hand. (Stöter
på snusk, sada pappa, på samma gång han be-
klagade tants grymma otur, att icke i hela
Fraukrike lyckas upptäcka en enda brödkorg.)
Sedan urdrade vi öfver att i Frankrike endast
värden i huset äter fisk. Under det hr Mau-
roy lägger för sig af fisken, sysselsätter sig det
öfriga sällskapet med smör och rädisor, och
hvarjeharda andra småsaker, s. k. hors doeuvre,
som alltid (?) står framsatt på bordet. Under
det att hr M. allt fortfarande serverar sig sjelf
af fisken, beklaga de öfriga dem, som äro ute
på högslätten, bortom qvarner, Fru M. är
stolt öfver fisken, men hon suckar när hon tän-
ker på sin käre gosse, den unge löjtnanten
som kanske i detta ögonblick är i strid med
kabyler eller rågra af öknens andra vilda djur.
Hvilket djuptänkt sammanhang -— men jag åter-
kommer till fisken, Tant försäkrar, att den
smakar förträffligt.
— Nå, sade min far vid detta ställe, kan
Thora säga mig hur tant kunde veta, att fisken
smakade förträffligt?
— Hon dt väl af den, svarade jag, icke utan
fruktan att ha misstagit mig.
— Nej, mitt barn, det står icke så i brefvet.
Tant, liksom de andra, åt smör och rädisor och
TYRESTA ETEN SS ROSTERS
I längsta han hesaorv fån mins är af AN Alltfön
l