har ridiv i förväg, oc inom förloppet af en fjerdedels timma ha vi helt säkert hunnit upp honom. — Hvad säger ni? Herr de Bois-Dorå vid sjuttiofem eller åttio års ålder... — Går ännu ut i krig mot Henrik IV:3 fiender och mördare. Förvånar detta er, herr Poulain? — Nej, unge man, sverade ligans f. d. anhängare, som genom händelsernas makt blifvit beundrare af BåCarnesarens politik; men jag tycker att han väl sent tager sig före att hämra?. — Hvad menar ni, min herre? Han ville eller kunde raturligtvis icke göra något ensam; han väntade att Frankrikes konung skulle föregå horom med exempel. — Se så der ja! utbrast herr Poulain småleende; tu bar vi svarst på allt. Jag längtar att få betyga den gamle markisen min vördnad. Men det är omöjligt att här rida i trafl haf derför den godheten, medan vi språka, att lemna mig rågra underrättelser om en man, som jag har art tacka för mitt lif. Huru mår Lucilio Gioveliiro, äfven kallad Jovelin, den store säckpipcblåsaren? — Han är lycklig, himlen vare tack och lof! Han bar gift sig med min bästa vän, och de göra oss ru den tjensten att ha tillsyn om vårt hus, medan vi äro borta. — Er bästa vän... Talar ni om Mercedes, den vackra mobrinnan? Jag hade eljest trott att Di framför benne föredrog en annan yngre och äovnu vackrare väninna. — Mcner vi fru de Beuvre? återtog Mario med fullkomlg uppriktighet; jag skall genast svara er, hvad jag skulie svara hela verlden. Hon är verkligen en qvinna, som jag varmt älskat under en förfluten tid af min lefnad, och som jag alltid skall högakta; men den