har ridiv i förväg, oc inom förloppet af en
fjerdedels timma ha vi helt säkert hunnit upp
honom.
— Hvad säger ni? Herr de Bois-Dorå vid
sjuttiofem eller åttio års ålder...
— Går ännu ut i krig mot Henrik IV:3 fien-
der och mördare. Förvånar detta er, herr
Poulain?
— Nej, unge man, sverade ligans f. d. an-
hängare, som genom händelsernas makt blifvit
beundrare af BåCarnesarens politik; men jag
tycker att han väl sent tager sig före att
hämra?.
— Hvad menar ni, min herre? Han ville eller
kunde raturligtvis icke göra något ensam; han
väntade att Frankrikes konung skulle föregå
horom med exempel.
— Se så der ja! utbrast herr Poulain små-
leende; tu bar vi svarst på allt. Jag längtar
att få betyga den gamle markisen min vörd-
nad. Men det är omöjligt att här rida i trafl
haf derför den godheten, medan vi språka, att
lemna mig rågra underrättelser om en man,
som jag har art tacka för mitt lif. Huru mår
Lucilio Gioveliiro, äfven kallad Jovelin, den
store säckpipcblåsaren?
— Han är lycklig, himlen vare tack och lof!
Han bar gift sig med min bästa vän, och de
göra oss ru den tjensten att ha tillsyn om vårt
hus, medan vi äro borta.
— Er bästa vän... Talar ni om Mercedes,
den vackra mobrinnan? Jag hade eljest trott
att Di framför benne föredrog en annan yngre
och äovnu vackrare väninna.
— Mcner vi fru de Beuvre? återtog Mario
med fullkomlg uppriktighet; jag skall genast
svara er, hvad jag skulie svara hela verlden.
Hon är verkligen en qvinna, som jag varmt
älskat under en förfluten tid af min lefnad,
och som jag alltid skall högakta; men den