Stockholm I vara dagar.
(Bref till tant Thora B: i Paris.)
Inledning.
Med stor förtjusning hafva vi här hemma
äst tants på samma gång lekande och skarp-
sinniga skildringar till Aftonbladet öfver Paris
våra dagar. Visserligen föreföll det oss frun-
timmer litet besynnerligt, att tant under som-
maren och hösten valt en bondby utanför Paris
till position för sina studier af den stora verlds-
stadens under, men våra små och utan tvifvel
mycket enfaldiga betänkligheter i denna punkt
försvunno sedan Pappa. förklarat, att, enligt
hans åsigt, tant aldrig kunnat välja lämpligare
observationspunkt. Denna sin åsigt motiverade
pappa sålunda:
— Om tant i sjelfva Paris sökt studera der-
varande ställningar och förhållanden, så hade
detta arbete utan tvifvel blifvit ganska mödo-
samt, utom det att studium af denna art kräf-
ver en säker blick, menniskokännedom och ett
skarpt reflekterande förstånd. Till någon deli
saknad af dessa egenskaper har derför tant
föredragit, att på sednare tiden vistas på Pa-
risiska campagnan, der hon i allt fall fått
höra talas om Paris tillräckligt, för att kunna
i fortsättningen af sina bref roa och underhålla
oss bärhemma. Ett längre afstånd från det
föremål man stuoderar tillåter dessutom fan-
tasien att spela mera fritt.
— Men i sista brefvet står det ju icke ett
enda ord om Paris, inföll lille bror Carl, och
såg mycket snusförnuftig ut.
— Tyst gosse, det der begriper du icke, sva-
rade Pappa och hotade den djerfve anmärkaren
med fingret.
— Som ni vet, fortfor Pappa, tycker jag
icke om blåstrumpor, men jag måste medgifva,
att tant Thora utgör ett lika sällsynt som akt-
ningsvärdt undantag. Hennes bref äro nemli-
en så fria från barnsligt pjoller och löjeväc-
kande öfverdrifter, så enkelt berättande och
fulländade till formen, att jag rekommenderar
dem till mönster för hvar och en gom känner
kallelse att pröfva sina krafter i denna art af
författarskap. Isynnerhet tycker jag om, att
tant, i olikhet med andra turister, aldrig i sina
reseminnen sysselsätter sig med sig sjelf, med
hvad hon gör, äter, dricker 0. 8. v.
Dessa pappas under oskrymtadt allvar yttrade
ord satte mig i ett visst bryderi. Jag har nem-
ligen alltsedan jag fick läsa tants snillrika bref
om Paris i våra dagar, i hemlighet umgåtts
med tarken på, att i en serie bref söka skildra
Stockholm i våra dagar. Emellertid fattar jag,
med anledning af pappas ord, det beslut, att
icke börja dessa teckningar förr, än jag genom
att besvara tants bref fått öfva upp mig litet
i den svåra konsten att omtala sina små in-
tryck, utan att tala om sin egen intressanta
person.
Men jag återeår till tants bref i Afton-
bladet. Tants första anmärkning i brefveti:
det är icke alla som känna hösten på lavdet4,
funno vi vara mycket skarpsinnig. Litet dun-
kelt föreföll oss deremot tants nästa yttrande:
det gifves dagar här, då jag skulle vilja byta
bort två svenska somrar mot en fransk höst.
Förmodligen menar tant, att den der franska
bösten då skulle bjuda på idel vackra dagar,
annars, tyckte vi, skulle det ju icke ligga nå-
gon klok id6 i ett sådant byte.
Vid läsningen af det der rysliga stället i bref-
vet, der det står om äfventyret i hålvägen,
svimmade mamma, men repade sig gudskelof
rätt snart. Pappa förklarade derefter att det
visst icke var så farligt, detta äfventyr, som
tant låter förstå. Han försäkrade, att mången
i vårt land upplefvat vida större och farligare
äfventyr, utan att tala, ännu mindre skrifva
derom. Dermed ville pappa visst icke säga att
tant rent af diktat denna förskräckliga tilldra-
gelse, ej heller öfverdrifvit den, nej bevars, —
han sade det säkert bara för att lugna mamma
och oss andra fruntimmer, som blifvit icke så
litet uppskrämda. En obeskriflig glädje öfver
tants oförfärade mod följde emellertid på denna
uppskakning. Min Gud, hvilket på samma gång
hemskt och pikant äfventyr!
Tart befinrer sig på en hålväg; — då dra-
ger ett hotande mola fram från en ånnan
sida; men taut är nog djerf att icke akta på
det hotei, utan går dristigt framåt, i akt och
mening att studera Paris i våra dagar. Af
luften ser taut blott en smal strimma som blir
allt mer violett, slutligen alldeles svart — i
sanning, jag darrar ännu vid tanken på det
förskräckliga i situationen!
(vädret bryter löst. (hu!) Regnet faller i
strönmar. Hålvägen är som en tratt, hvil-
ken samlar allt det våta på tants arma buf-
1
:
4