Stockholm I vara dagar. (Bref till tant Thora B: i Paris.) Inledning. Med stor förtjusning hafva vi här hemma äst tants på samma gång lekande och skarpsinniga skildringar till Aftonbladet öfver Paris våra dagar. Visserligen föreföll det oss fruntimmer litet besynnerligt, att tant under sommaren och hösten valt en bondby utanför Paris till position för sina studier af den stora verldsstadens under, men våra små och utan tvifvel mycket enfaldiga betänkligheter i denna punkt försvunno sedan Pappa. förklarat, att, enligt hans åsigt, tant aldrig kunnat välja lämpligare observationspunkt. Denna sin åsigt motiverade pappa sålunda: — Om tant i sjelfva Paris sökt studera dervarande ställningar och förhållanden, så hade detta arbete utan tvifvel blifvit ganska mödosamt, utom det att studium af denna art kräfver en säker blick, menniskokännedom och ett skarpt reflekterande förstånd. Till någon deli saknad af dessa egenskaper har derför tant föredragit, att på sednare tiden vistas på Parisiska campagnan, der hon i allt fall fått höra talas om Paris tillräckligt, för att kunna i fortsättningen af sina bref roa och underhålla oss bärhemma. Ett längre afstånd från det föremål man stuoderar tillåter dessutom fantasien att spela mera fritt. — Men i sista brefvet står det ju icke ett enda ord om Paris, inföll lille bror Carl, och såg mycket snusförnuftig ut. — Tyst gosse, det der begriper du icke, svarade Pappa och hotade den djerfve anmärkaren med fingret. — Som ni vet, fortfor Pappa, tycker jag icke om blåstrumpor, men jag måste medgifva, att tant Thora utgör ett lika sällsynt som aktningsvärdt undantag. Hennes bref äro nemlien så fria från barnsligt pjoller och löjeväckande öfverdrifter, så enkelt berättande och fulländade till formen, att jag rekommenderar dem till mönster för hvar och en gom känner kallelse att pröfva sina krafter i denna art af författarskap. Isynnerhet tycker jag om, att tant, i olikhet med andra turister, aldrig i sina reseminnen sysselsätter sig med sig sjelf, med hvad hon gör, äter, dricker 0. 8. v. Dessa pappas under oskrymtadt allvar yttrade ord satte mig i ett visst bryderi. Jag har nemligen alltsedan jag fick läsa tants snillrika bref om Paris i våra dagar, i hemlighet umgåtts med tarken på, att i en serie bref söka skildra Stockholm i våra dagar. Emellertid fattar jag, med anledning af pappas ord, det beslut, att icke börja dessa teckningar förr, än jag genom att besvara tants bref fått öfva upp mig litet i den svåra konsten att omtala sina små intryck, utan att tala om sin egen intressanta person. Men jag återeår till tants bref i Aftonbladet. Tants första anmärkning i brefveti: det är icke alla som känna hösten på lavdet4, funno vi vara mycket skarpsinnig. Litet dunkelt föreföll oss deremot tants nästa yttrande: det gifves dagar här, då jag skulle vilja byta bort två svenska somrar mot en fransk höst. Förmodligen menar tant, att den der franska bösten då skulle bjuda på idel vackra dagar, annars, tyckte vi, skulle det ju icke ligga någon klok id6 i ett sådant byte. Vid läsningen af det der rysliga stället i brefvet, der det står om äfventyret i hålvägen, svimmade mamma, men repade sig gudskelof rätt snart. Pappa förklarade derefter att det visst icke var så farligt, detta äfventyr, som tant låter förstå. Han försäkrade, att mången i vårt land upplefvat vida större och farligare äfventyr, utan att tala, ännu mindre skrifva derom. Dermed ville pappa visst icke säga att tant rent af diktat denna förskräckliga tilldragelse, ej heller öfverdrifvit den, nej bevars, — han sade det säkert bara för att lugna mamma och oss andra fruntimmer, som blifvit icke så litet uppskrämda. En obeskriflig glädje öfver tants oförfärade mod följde emellertid på denna uppskakning. Min Gud, hvilket på samma gång hemskt och pikant äfventyr! Tart befinrer sig på en hålväg; — då drager ett hotande mola fram från en ånnan sida; men taut är nog djerf att icke akta på det hotei, utan går dristigt framåt, i akt och mening att studera Paris i våra dagar. Af luften ser taut blott en smal strimma som blir allt mer violett, slutligen alldeles svart — i sanning, jag darrar ännu vid tanken på det förskräckliga i situationen! (vädret bryter löst. (hu!) Regnet faller i strönmar. Hålvägen är som en tratt, hvilken samlar allt det våta på tants arma buf1 : 4